Mitt liv är ett fiasko från början till slut
självhatet gror för varje dag i mig jag
är slut som människa kom till en värld
full av missbruk där växte jag upp utan
gränser utan regler där levde den lilla '
flickan i sin ensamma värld hon minns
dockor och barbies kritor kramdjur hon
minns hur hon kände sig så ensam i denna
värld hon fick leka ensam som alltid mamma
och pappa antingen drack dom eller slogs dom
min bror flydde sin väg han var äldre kunde ta
sin flykt så otrygg och rädd var denna lilla flicka
hela hennes uppväxt hon blev aldrig erkänd alltid
ropad efter med glåpord till slut ville hon inte
synas nånstans hon tog tillflykt i maten och sötsakerna
lekte sina låtsaslekar jag minns en att jag önska mig en
lillasyster jämt min docka fick var min lillasyster som jag
skulle ta hand om det minnet är starkt , medans ni vuxna
som jag idag föraktar hur fan kunde ni lämna mig ensam
i mörkret så många gånger jag blev lämnad ensam i stugan
eller lägenheten eller hur jag bad om att få sova men ni spela
eran jäv la musik högt och dansade som om ni inte hade några barn
fy fan vad jag hatar er för det . Trött på alla minnen på smärtan jag
burit hela mitt liv åt er jag har så många ogråtna tårar inom mig känner
ingen glädje alls. Min inre trygghet är raserad framtiden oviss hur ska jag
klara detta mot alla myndigheter det är inte mitt fel att jag blivit sjuk i både
själen och kroppen jag bär det åt er mamma och pappa och alla ni som mobba
mig hela skolgången även min bror mobba mig och hela tiden trodde jag
det var fel på mig det tror jag än idag , jag vet inte hur man lever ett normalt
liv.