det var en gång en ö denna ö är fylld med sjungande skog lövträd av alla de slag,
slag vad är det du kallar oss
älskade träd ni bär vackra skrudar vi bär dem tillsammans
då jag säger av alla de slag är det för att jag var lat
vi vet det log träden
vackra pärlor lindades runt grenar runt fingrar
pärlor slog ut sina blad
stjärnor glimmar i trädhänder
varsamt rör vind vid
in i luften stiger klanger
bäckar lindar sig runt träds fötter
is är över
djupa sånger stiger

runda kroppar ligger vila här och var
var och här
igelkottar kottar
 stavprydda drömsånger stiger vida

det var en gång en ö i en tid utanför tiden i är
en gång fanns inte vägar till ön den låg i sjöns händer
broar, vackra stenbroar byggdes, mjuka valv
näckrosor blommade nära
vägar ledde nu till ön eller var det
ett skönhets öga
vägar vackerklädda skrudade med sand med grus
i sandstensklädnader bar de steg
diken var lagda vid dem, i diken växte vildrosor
växte slånbär gräset vajade långt vajade lugn
vassen susade i vind nu gnistrande fjun vita
i denna ös händer levde stenar
stora små
små stora kantiga
runda kroppar ligger vila här och var
var och här stavprydda sånger stiger vida
fjäderpenna raspar papper
mjukt skriver bokstäver
stävja
stävja vindtunga
skriv ur hjärtats sång
skriv stav
skriv bok
bok
stav
klingar sannhets rena linjer

där under träden i träds omfamn steg boplats fram
levde en stuga
i stugan levde en människokvinna
lever hon

vägarna till har blivit många
har blivit hårda
liven har så brått susar blänkande fram
dundrar viner kanonader
förskräckes
förskräckes  här dundrar de fram

träd lindar armar runt
fåglar fyller luften
rör vid träd
rör vid kvinnas hjärta

hon vandrar med vinden hälsar gryning i öster
bugar inför aspen granen lönnen eken
bäddar snökjolar runt rosensömnen

ögonen strömmar in i ängen
hon bugar inför söderfamn
ser skogens mjuka vågor
räven smyger leende steg
deras ögon möts i ljus
en liten mus kilar förbi bjuds nötter
ekorren hoppar lätt och vigt
hon följer
landar mjukt i snön
en snöängel breder ut vingar
hon känner närhets liv

står åter nära stuga
hälsar västerfamn hälsar skymning
hälsar vilande rönn hägg syren aspen linden
fjärran nära kastanjen boken
hon låter händer strömma ut över trädgård
smeker vidrör rosenfallet
vallmoblommor lupiner blåklint prästkragar pioner
blommar i hennes hjärtgård

hon vänder ansiktet till norrfamn bugar mjukt
ber om drömsvar
smeker höggran hälsar asken björken alen pilen
där på kullen hälsar kvarnen
den en gång varandes kvarnen

hon ler minns barnet barnets och hennes lek där vid kvarnen
hur de varje dag vandrade till kvarnen
den lille fann istappar
förundrades då solen fann dem
bröt dem
inte illagörande barn gör inte så
rena hjärtan gör ej så
den lille lyssnade klanger
klanger lyssnade till den lilles klanger
ense var de är de

hon andas in känner doften av sjön
känner vattnet omsluta kroppen hon följer med
mjuk snö faller dun
dunbåtar seglar dröm
hon huttrar till
sveper sjalen tätare om

tänder skimrande lågor i eldskålar
de brinna överallt i allt
väggar skimrar
värme
hon stiger in i vattenhänder
tvagar kroppen fri
smörjer hud skimrande
rosenolja doftar 
hon väger träkammen i handen
andas in doften
ser honom med kniven tälja rönn
hon kammar håret fäster det med vackerpinne av trä
ser honom med kniven tälja furu
hon vävde tyget sömmade det vid eldens ljusvärme
hon hör knyppeldynas sånger
nu faller vitskrud i vågor spetskantad dröm
över kropp
hennes fötter smeker golvtiljor
musik fyller sovgemak
hon lägger sig i renbäddad vila
sluter ögon bort
 in
vidare

den långa manteln med pälsbrämad kapuschong
fästes med silverspänne
med guldslingor
blå pärla lapis lazuli alltid henne nära är nattöga
stövlar bär hon
utanför stugan står en släde med brinnande facklor
tvenne hästar den ene svart den andre vit
med bjällror leder färden
i släden är hon omlindad med fällar
hon ser honom sitta vid elden
hästarnas oskodda hovar möter marker
mjukt snö gnistrar
träd susar glädje
hon är på väg
stenar ler ögonljus
hon svarar till
hästars kroppar spelar mjuka muskler
manar sveper luft luften omfamnar allt
allt är i luften
vita andedräktsblommor slår ut
stjärnor sveper om ord

stavprydda sånger stiger vida
fjäderpenna raspar papper
mjukt skriver bokstäver
stävja
stävja vindtunga
skriv ur hjärtats sång
skriv stav
skriv bok
bok
stav
klingar sannhets rena linjer

marker öppnas vida
skog den höga skogen andas orörd
hon vandrar rödkindad leende ljus
snö omfamnar hennes fötter
hon lyfter handen
känner hårpinnes doft
ser honom sitta vid eld
hör honom ropa tyst hennes namn
han lystrar vänder sitt ansikte till
lägger ved in i eld ber stenar tala
svep vatten över oss
han svarar
stenblommor öppnas doftar ros

på det mjuktrampade golvet ligga träspån
av rönn
av tall
lockar av trä
han känner henne nära
lyfter hand känner trenne fjädrar
lägger pälsmantel runt axlar
stiger in i luften
han ser henne stiga ur skogs händer
han skyndar till

de böjer blicken inför varande
lyfter händer rör vid utan att röra
de andas varandra
lyssnar hjärtrytm

sakta lyfter de ögon ser djupt svar hans hand höljer hennes

vi vandrar steg i steg
ögon längtar nära
ord längtar
nära
vid boplats stannar vi vinden
stiger ur luften
han viker upp dörren bjuder mig stiga in
det doftar alla kända dofter
jag känner hem
vi sitter på var sida om eld
hör stenar vända bladen
fjäderpenna skriver väg
våra ögon blandas
brister
in
i
varande

vi känner varandra nära
vi är i vårt
hem

i hjärtgårds skapande sångljus

jag öppnar sakta ögon sträcker ut min kropp
stiger in i
stiger
upp
musiken har tystnat
ljusen är slocknade 
mina bara fötter smeker golvtiljor

morgonen andas
jag bugar inför öster
lägger späntstickor i vedspis
hukar inför
fingrar finner salviakvist
tackar
lägger den till
tänder sticka
ber eld vakna
blåser varligt
gnistor vaknar lågor vaknar
jag lägger ved i spisen
lyssnar till knastersångers glädje
strör salviablad på spiselhäll
köket fylls av värme
tänder skimmerlågor
sitter helt stilla hälsar dagens steggärning
sveper sjal tätare om
viskar

var mig nära