Det första årets nya dag, glimmar över den vidsträckta stranden, där blåmusslor gungar i klart dovblått vatten och smeks över de vågkyssta sanddynernas botten.
Ljuset sträcker långsamt ut sina lovande armar, i den tidiga gryningen, för att sakteligen öppna dagen och smeka vår jord.
Blåmusslorna tumlar runt, omfamnar, för att sedan fångas mjukt av tångskogens ljust gröna, böljande armar, under tiden små krabbor rusar i kapp, med tidvattnet vid åmynningen, som möter hav.
Gungande vatten porlar upp mellan stenar, medan dessa sakta smeks och översköljs i en solstråles gnister, som ystert lystert, leker sin spirituella lekfulla, gäckandes dans.
 
Då mitt i ett steg, vid vattenbrynet, min fot anammar och avstannar, i klar luft.

Tiden står stilla och tiden bjuder på att den finns, för att ge tid för ny tid och för att föra min fot, i rörelse, försiktigt långsamt åt sidan.
Jag sätter mig hukande ner i den varmglittrande friska morgonens dagfärskhet. En gnistrande och begynnande årets första månads orörda dag, som möter så morgonsolen.

Vattnet skvalpar monotont närande, i vågrörelse, intill mig, till mig, för att med mjuk volt vända åter.
Böljande bölj.

Bredvid mig i den mjuka, mötande den frysta kanten, i lejonvit sand, ligger en ensam och övergiven, uppspolad Blåmussla.
Sluten i sin ensamhet. Nattens blåsvarta skepnad, förgylld med stänk och aningar, av skimmer liknande pärlemor.
Bärandes, i omslutande hemlighet, alla dessa sanningar av möjligheter.

Jag tar den försiktigt i handen, med tanke på, att med nästa våg, återförena den med det den tillhör, havet, sin familj och vänner med vänskap och tankens omsvepande kraft.

Musslan vilar dock i min kupade hand, en stund, medan jag fascinerat, studerar dess erfarna vackerhet och slutenhet, skapad av tidegång. Jag höjer långsamt blicken och skådar ut över det stilla havet som vilar, mötande oändlighet. Sakta med oerhörd förvåning, förnimmer jag rörelse i handen och ser hur Musslan försiktigt, gläntar och öppnar sin musa, bjuder och låter viskningar från havet sakta sippra ut, som långsamt stiger och sjunger sin visdomssång och delar ut frukter av hemligheter, av seendet, för möjligheter, året Tvåtusentio.

Tonerna smeker ut, böljar sig fram, virvlar runt mig och tar sig ut över det stilla vattnet, leker tafatt med en återspeglad solstråle, vidgar omfång i sitt skapande av bilder i mångfald av tidlöshet, för allt och en var, i min svär, med bjudande generositet, för att så sedan, efter känsla av evighet, långsamt vända åter, samla ihop sig och smidigt och mjukt vända in i Musslan igen, som återigen sakteligen sluts. Kvarlämnad dock, är en doft. En förnimmande doft. Andäktigt tacksamt sitter jag där på huk med kupad stilla hand av vördnad. Tar mitt finger och smeker sakta, lent över Musslan och förnimmer dess åldriga vishet. Givandes, en tid av tid i tiden. Ser hur den ser mig med öppna ögon och rogivande tillit. Ger den en sista smekning, för att sedan försiktigt återbörda den till dansande tång, vänner och ombonat dynande hav.  

Reser mig stilla med tillförsikt och vandrar sakta hemåt efter stranden.

Bakom mig böljar en sång, med doft, som rör mig och för mig med varlighet och förnimmelse framöver, över outforskade vidsträckta stränder…
Upplåter så, i samklang med mina möjliga val, tacksamt min famn, till det givna nyutsprungna året.