När jag pratar med människor
(ja, aldeles vanliga med familj
jobb och ett hus med för höga
avbetalningar på) förvånas jag
ofta av hur lite de verkar känna.

Visst, de uttrycker oro och rädslor
men när jag försöker prata om
passion eller brinnande längtan
får de liksom något underligt i
blicken, ungefär som om de
stänger av lyssnarapparaten.

Kanske är det så att de hade
så starka känslor när de var
unga, att de tvingades sätta
filter på dem. Så att smärtan
inte skulle vara så stor eller
längtan så djup.

Så lever de sina liv i
skyddad tillvaro utan de
toppar och dalar som jag
genomlider eller njuter så
av. Grått, tryggt och säkert
Vet precis allt som skall
hända. Lördagkväll:
TV-soffan med grogg å sen
fyra juck i tanten , över på
andra sidan - snaaaark

Men hallå??? Livet då?
Passionen, var i helvete
håller elden hus?
Var finns spänningen,
nyfikenheten och
livsglädjen?

Så när jag försöker väcka,
skrika ropa ut min lycka
eller sorg, tittar de bara
överlägset och säger...

Men va fan, sådär kan
man ju inte hålla på
Du är ju jobbig ju

Mmm just det
Jag lever - brinner
Vägrar att slockna
Vägrar att bli grå
Vägrar att filtreras
Jag bara är

Jag är jobbig
Alltså lever jag