en gammal känsla kring barngravar
sliter sig loss i bitar från mig

en obskyr tanke om en bussresa
där jag påskyndar tiden
för att utforska en sårskorpa
som aldrig slutar att klia

det var då, Sundsvall till Uppsala
det här var nuet
barndomen till Dublins gator



*



vi bor i ett vandrarhem
delar rum med en annan

hans strumpor värms av elementet
trots det öppna fönstret

& lukten av gatan
beblandas med doften
av det våta som möter värme




jag tänker att, det gör inget

att han inte tvättat ordentligt
att det fortfarande är smutsigt
att det fortfarande luktar fötter



den natten är vi unga
& Dublin tindrar litet





en försupen man
med mustigt skägg
& pipa närmar sig

jag ser honom från långt håll
men glömmer honom i en tanke
då han stöter in i mig
undrar han argt


- which way are ye goin'?
- this way, or that way?





det finns idioter
& det finns idioter
påstår Nils


det är bara hans ord
som ekar



*



vi köper tågbiljetter
vår hållplats är flera timmar bort

jag undrar hur mycket av dagen
som går förlorat i tanken



tåget är packat
full av människor

deras ryggsäckar
avslöjar inget
om deras personligheter




vi byter plats
efter någon timme

tåget öppnar upp sig
samtidigt som himlen spricker



den trånga gången är okej
den går att hantera




jag somnar djupt
drömmer en solkig dröm
om Nina Simone


trött efter dagens arbete
vi har flyttat vårat bagage
mer än vi har dränkt
våra sinnen



*



Westport känns som magi
vi har en natt här

det finns en dusch
för första gången
på tre dagar, efter tidlöst resande
& märkliga drömmar




min första tanke är Marie
önskar att hon var här med mig
& delade min mentolcigarett
som brinner svagt i min hals






saknaden blir påtaglig
när vi går ut bland betonghusen
& stålhärdade staket


luften här är lätt att andas
vi mår bra nu



det är en liten stad
med en vriden rondell
där folk verkar samlas




den lilla puben är mörk
men ett mjukare mörker
har jag aldrig sett

det är maskulint
& folk är vardagsklädda


jag tar en bild
som jag föreställer mig är fin




*



tidiga morgnar i Westport
verkar inte vara tidigt nog

en präst går förbi oss
& Nils viskar

en del människor
ser värda ut

människor nog
att säga hej till



*



Nils bryr sig inte
han släpper sitt bagage

när hans läppar
når munspelet

försvinner jag
fram ur dimman




en mager verklighet
som alla ser



& jag känner försiktigt
att jag inte längre
bryr mig



Grafton Street är hans Mecka
& livet är min sorg



*


vi når vår Ö
här blir jag spådd

mitt namn uttalas annorlunda
& instruktörerna är fina



de kallar mig för Captain Walker
för jag trivs bäst i bergen

vi samlar ametister
& jag är den enda som njuter
februaristenen är sliten

en av eleverna är kär
hon är född på samma dag som jag

& jag tänker
att om jag också vore kär
så hade världen
kunnat få vara så liten


så liten som den borde



*



ett brev från Marie
& orden är svårsmälta


blundar och faller
den solkiga drömmen

Nina Simones fåglar
jag tolkar dem
som stora kråkor
med glödande kolbitar
deras ögons nav



här upptäcker jag att
räkna kråkor hjälper





det är lätt att glömma
svårare att inte leva



*



det sista minnet är vagt
Nils berättar för mig om W.B. Yeats

vi ser ankhybrider
i St Stephens Green

en nu glömd park



kanske är resan hem lång
men livet senare desto längre