Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Nils i St. Stephens Green (W.B. Yeats memorial)

Något reviderad.




barnet jag glömde i Dublin

 

en gammal känsla kring barngravar
sliter sig loss i bitar från mig

en obskyr tanke om en bussresa
där jag påskyndar tiden
för att utforska en sårskorpa
som aldrig slutar att klia

det var då, Sundsvall till Uppsala
det här var nuet
barndomen till Dublins gator



*



vi bor i ett vandrarhem
delar rum med en annan

hans strumpor värms av elementet
trots det öppna fönstret

& lukten av gatan
beblandas med doften
av det våta som möter värme




jag tänker att, det gör inget

att han inte tvättat ordentligt
att det fortfarande är smutsigt
att det fortfarande luktar fötter



den natten är vi unga
& Dublin tindrar litet





en försupen man
med mustigt skägg
& pipa närmar sig

jag ser honom från långt håll
men glömmer honom i en tanke
då han stöter in i mig
undrar han argt


- which way are ye goin'?
- this way, or that way?





det finns idioter
& det finns idioter
påstår Nils


det är bara hans ord
som ekar



*



vi köper tågbiljetter
vår hållplats är flera timmar bort

jag undrar hur mycket av dagen
som går förlorat i tanken



tåget är packat
full av människor

deras ryggsäckar
avslöjar inget
om deras personligheter




vi byter plats
efter någon timme

tåget öppnar upp sig
samtidigt som himlen spricker



den trånga gången är okej
den går att hantera




jag somnar djupt
drömmer en solkig dröm
om Nina Simone


trött efter dagens arbete
vi har flyttat vårat bagage
mer än vi har dränkt
våra sinnen



*



Westport känns som magi
vi har en natt här

det finns en dusch
för första gången
på tre dagar, efter tidlöst resande
& märkliga drömmar




min första tanke är Marie
önskar att hon var här med mig
& delade min mentolcigarett
som brinner svagt i min hals






saknaden blir påtaglig
när vi går ut bland betonghusen
& stålhärdade staket


luften här är lätt att andas
vi mår bra nu



det är en liten stad
med en vriden rondell
där folk verkar samlas




den lilla puben är mörk
men ett mjukare mörker
har jag aldrig sett

det är maskulint
& folk är vardagsklädda


jag tar en bild
som jag föreställer mig är fin




*



tidiga morgnar i Westport
verkar inte vara tidigt nog

en präst går förbi oss
& Nils viskar

en del människor
ser värda ut

människor nog
att säga hej till



*



Nils bryr sig inte
han släpper sitt bagage

när hans läppar
når munspelet

försvinner jag
fram ur dimman




en mager verklighet
som alla ser



& jag känner försiktigt
att jag inte längre
bryr mig



Grafton Street är hans Mecka
& livet är min sorg



*


vi når vår Ö
här blir jag spådd

mitt namn uttalas annorlunda
& instruktörerna är fina



de kallar mig för Captain Walker
för jag trivs bäst i bergen

vi samlar ametister
& jag är den enda som njuter
februaristenen är sliten

en av eleverna är kär
hon är född på samma dag som jag

& jag tänker
att om jag också vore kär
så hade världen
kunnat få vara så liten


så liten som den borde



*



ett brev från Marie
& orden är svårsmälta


blundar och faller
den solkiga drömmen

Nina Simones fåglar
jag tolkar dem
som stora kråkor
med glödande kolbitar
deras ögons nav



här upptäcker jag att
räkna kråkor hjälper





det är lätt att glömma
svårare att inte leva



*



det sista minnet är vagt
Nils berättar för mig om W.B. Yeats

vi ser ankhybrider
i St Stephens Green

en nu glömd park



kanske är resan hem lång
men livet senare desto längre







Fri vers av kollrigheter
Läst 1165 gånger och applåderad av 34 personer
Publicerad 2010-01-06 17:30



Bookmark and Share


  Postgård
Ja, det här var fantastiskt att läsa. Fragmentariskt men fantastiskt. Det ska vara så eller något helt annorlunda. Att läsa detta vara som att resa med dig, i Dublin och i dina tankar. Det finns så mycket jag skulle vilja plocka ut. Men jag låter helheten vara. Dock är min idol med i din text och det höjer ju den något alldeles extra utöver. Finfint!
2014-01-06

  /Isabel
Som en fragmentarisk
resedagbok och här återfann
jag små glimtar av Dublin.
Hela känslan i dikten är både
välbekant och annorlunda på
samma gång.. Gillade mycket!

Tack.
2010-06-21

    ej medlem längre
"kanske är resan hem lång
men livet senare desto längre"

Rakt på sak. Fy fan va bra!
2010-05-08

    tehdog
väl värd sin tid.. vill också resa
2010-04-25

  Lina Olivia
fastnade för titeln. kom med på en spännande resa. tycker om tonen av lätt vemod och realism som följer dikten. jag tycker om dikten!
2010-03-20

    marrree
Vackra ord från en svunnen tid... Wow, vad du kommer ihåg mycket.

Lite överraskande att söka upp dig efter så lång tid och finna ord om mig själv. Men lite glad blir jag ändå, på något sätt. Det där brevet var inte lätt att skriva heller. Jag hade gärna varit där med dig, men dina mentholcigaretter hade du fått behålla för dig själv :P
2010-02-23

    obscura
du är så bra på att skriva att man bara vill begrava sig i orden. den här dikten var som en liten roman och det är verkligen speciellt
2010-01-07

  mayhem and order
Väldigt läsvärt.
som en skildring över
hur en förändring blir
till och det enkla i just
det men också det svåra.
Om det inte gör ont,
har ingen förändring skett
sägs det och du svävar i
mellanrummen, mittenlandet.
Det gror där under
att det är så där ont
men det fläks inte ut
i vida svepningar.

Nina dessutom,
soundtracket får bli,
Sinnerman.

Tack Ali!
2010-01-07

  © anakreon VIP
Magnifik skildring!
Applåderar och tackar
Carl-Erik
2010-01-07

    ej medlem längre
Helt underbar dikt som omedelbart fångade mitt intresse och behöll det genom alla de flödande raderna. Den känns lite som små fotografiska bilder och intryck som hela tiden hänger samman och mynnar ut i en väl avmätt avslutning. Lite grann känns det som om diktjaget är en betraktare, en observatör som registrerar ett förlopp och sedan fäster det på fotografiskt papper. Det känns filmiskt. Innerligt. Äkta. På något sätt rakt av poetiskt Konstaterande, ungefär som vore det en Rapport. Texten känns i alla fall avslutad och avklarnad och är en ren fröjd att läsa, och jag i tanken de senaste dagarna befunnit mig just i Dublin förstärker bara intrycket.
2010-01-06

  Edith Stein
jag gillar det narrativa i dikten. Du har ett flyt du ska vara rädd om. Sedan har jag lite svårt för romantiserande. Den där Marie borde du fundera över. Som person, alltså. Jag förstår att det är viktigt för dig, men är det viktigt för dikten?
2010-01-06

  malin...
Shit Ali, jag ler, rynkar pannan, känner igen och sörjer. "jag undrar hur mycket av dagen som går förlorat i tanken". Det undrar jag med. Ofta. En stor del tror jag och tiden som försvinner får revansch i texten, den är oändlig. Älskar detaljerna, atmosfären och känslorna du skapar. Du får mig att längta någonstans. Vackert!
2010-01-06
  > Nästa text
< Föregående

kollrigheter
kollrigheter