du är sannolikt inte längre död johan, men jag kan inte sluta sakna dig ändå. det är en åkomma, mitt parasiterande, nu som då. varje gång klockan slår 04:11 så tänker jag på dom där kronorna jag en gång skickade så du kunde baka bröd och leva några dagar till. nu är du garanterat mer levande än någonsin men trafikljusen vid korsningen mellan köpmangatan och skolhusallén har slutat lysa. därför söker jag med vida ögon, med jämna mellanrum, brutna revben och bitter märg.

nu sitter jag här och dricker mitt ryska te och begrundar. jag luktar på mina smutsiga fingernaglar som stinker fimp, och tänker att det jag bevarar är hur du alltid fanns där. det kan ingen ta ifrån mig. inte ens du.