nu när Juni närmar sig så minns jag hur det brukade vara. jag sparar med mig en hel generation av klipp-och-klistrande mongolider i en snöglob. skakar jag den så får jag för mig att inbillningen att det någonstans var makabert brister. och att det skulle vara värt något slutar att ha en poäng.

att skriva om det känns väl så svårt, som det kanske ska vara. jag skalar och skalar i hopp om att så ett frö. det känns långt borta.

men jag inbillar mig ändå att inuti magen på en svartvingad fågel kan jag få vaka. ihophållen av ben som aldrig går isär. det räcker för tillfället.