gungar loss från benkorgen

full av fjädrar

mogen kring kotorna

redo att brista samman

till stenmjöl, faller

kanske ner



ser från djupet

en råka, råkar se den ihålig

som alltid när jag ler

sorgen fram-för

sorti



mittemellan en och ett

och aldrig hemma

felaktig jämnt

bland vridna svarta träd

full av kolonier

som inte vill ha mig



fan vad det smärtar

dragspelet har sedan länge tystnat

kan det sluta rinna

dräneringsvatten från kyrkogården

kring knuten

så jag kan täppa till

stoppet i mig,

stopp

stopp

det är långt gånget nu

sedan avskyn till mig

ringlade ut

närmare bestämt ett helt

minimalt liv

sedan jordgloben slocknade

och jag känner



det här är inte jag

längre