En ådrig hand den vilar tungt i knä
och kvinnans grånad skimrar som en låga.
Nu minns hon styrkan av att klyva trä,
och handen griper tag med samma tåga.

Där, närmast henne står en marmorlampa
vars digra fot så vacker, tung och lagom.
Då väcks hon upp, när folk i trappan klampa
i drömmar satt hon, någon kommer bakom.

Hon skuggan anar, hur den henne närma
Hon säger: Tur du kommer, jag har väntat!
Du ser ju lampan, kan du ta av skärma?
Se mina händer tröttnat, trä jag späntat.

Hör döden lampan slår och ropar: Tig!
Nu själen lämnar kroppen långt från vig.

(c) tk.