Hej.

Om jag någonsin skulle skriva ett brev till någon jag inte känner, då skulle jag börja så. ”Hej.” Punkt. Hej punkt och sen lite mellanrum.
Förmodligen skulle denna inledning väcka lite lugn hos den jag inte känner, en känsla av att: ”okej, hej punkt, känns bra, inget forcerande, bara lugnt och fint.” Sedan skulle jag skriva om något fint, som en soluppgång som gjorde att det killade i magen eller om röken som stiger ur en skorsten när det är sjutton minusgrader och snön glittrar när solen lyser på den. Något fint alltså, för att få den jag inte känner att le lite, få lite kill i magen o sprall i fingrarna. Få personen att vilja upptäcka allt det fina i världen (för det finns så mycket) och tycka om livet och krama de man tycker om lite hårdare. Krama dem lite oftare.
Antagligen är det så brevet till någon jag inte känner skulle fortskrida. Fina saker, i en fin följd. Jag skulle skriva om när morgonljus letar sig in mellan persiennerna i sovrummet och skapar vertikala ljusgula streck på väggen som vetter mot fönstret. Persiennskuggor, de finaste skuggorna av alla skuggor. Jag skulle nog skriva om en liten eld vid en sjö i en skog, där det är lätt att andas och luften är stilla. Där tystnaden är det enda som hörs och man blundar och önskar att tiden stannade, och det är precis det den gör. Personen jag inte känner kanske skulle minnas en fin sådan stund den själv upplevt, och fnissa för sig själv. Kanske skulle personen få en liten, liten klump i halsen för att stunden redan varit och inte kommer tillbaka (förutom i minnet, tyvärr alltför sällan). Jag skulle kanske få personen jag inte känner att minnas oftare, uppskatta de fina sakerna och le när man tänker på dem. Få klumpen i halsen att bli mindre och kanske till och med försvinna.
Sedan skulle jag skriva om den där vinylskivan jag lyssnar på ibland. Den som sprakar lite. Och jag brukar tänka att spraket är stoft från dåtiden. Och jag skulle skriva om andra fina saker, som te, pussar i pannan och att bli kramad bakifrån, om istappar som blänker, om knögliga kullerstenar och om tända ljus, nya lakan i sängen (som luktar nytt) och om prasslet som kommer när man drar handen genom blåbärsris. Och jag skulle skriva om duggregn. Om duggregn under oktobernätter och om kyssar i sådana regn. Kanske skulle personen jag inte känner känna mig mer, känna igen sig mer och känna mer. Känna att luften blir friskare, att skorna blir lättare att knyta och att duntäcket på vintermorgnar känns mjukare.

Och om jag någonsin skrev ett brev till någon jag inte känner, då skulle jag avsluta med en uppmaning, en enkel uppmaning, som inte alls är svår att ta till sig.

Var lycklig!

Så skulle jag skriva. Med ett utropstecken, för att understryka min mening. Sedan skulle jag underteckna med mitt namn, och kanske telefonnummer, om personen jag inte kände ville känna mig, eller bara dricka te i mitt sällskap.