Nu behövde jag inte snegla mot den balkongen,
för jag stod på den
Lutade mig mot räcket,
andades in septembernatten
och sträckte jag mig riktigt långt kunde jag nästan se min gamla lägenhet.
Hade det varit sommar nu hade solen redan börjat smeka husfasaderna
men vi var påväg mot mörkare tider och ännu syntes Orion och Lilla björn.
Trots mörkret såg jag tydligt rutmönstret av kullerstenar på gatan några våningar ner.
Lika knögliga som vanligt.

Jag stod ensam på hans balkong en stund.
Andades in septembernatten, mindes sommaren.
Saknade lite. Frös.
Så jag gick in till de andra och vi spelade skivor till solen gick upp och pendeltågen började gå.