- Vad är det här? frågar den för mig relativt främmnade man som rotar igenom mitt frysfack och nu håller fram en knytnävsstor iskantad röd klump.
- Jaså du menar den gamla... det är mitt hjärta, säger jag generat och tittar bort.

Hans varma hand får iskristallerna att smälta och droppa ner på golvet. Hoppet vaknar och jag undrar om han inte vill smaka.
Han tvekar men nickar till slut (för visst var det väl så att han nickade? eller sänkte han kanske huvudet, svårt att avgöra)

Jag lägger det på en tallrik och snabbtinar i mikron.
Tar fram bestick och han sätter sig till bords. Spetsar med gaffeln för att hålla fast det, lägger sedan ett säkert snitt med kniven.
Jag står bredvid och tittar på, försöker dölja min iver i väntan på Något.
Han tar en tugga. Som följs av en andra. Den frostskadade klumpen tinar ytterligare, bildar små förhoppningsfulla pölar runtom. Jag vågar mig på ett leende. Han säger fortfarande ingenting trots mina blickar.
Reser sig sedan och spottar ut det han har i munnen, ner i vasken.
Spolar kallt vatten över och sköljer ner med apelsinjuice. Ställer glaset på diskbänken med en duns, går ut i hallen, fattar sin jacka, vidare ut i trappuppgången.
Jag hör ekot när portdörren smäller igen.

Jag springer till vardagsrummet, öppnar fönstret och ser honom gå längs med gatan, bortåt. Bort från mig.
Jag måste få veta, hör mig själv ropa ”var det för salt? för smaklöst? något fel på konsistensen?”
Jag möts av och lämnas med en svidande tystnad.
Går uppgivet tillbaka till köket. Plastar in hjärtat och förseglar påsen väl. Stoppar det längst in i frysen, bakom brödet, men låter det sticka fram, synas lite ifall någon kommer förbi en dag och vill ha hela.
På riktigt.