Jag såg en flicka med en iskall fasad
Sittandes på en klippa vid ett stormigt hav
Hon blinkar inte när vattnet slår upp en kraftig kaskad
Havet är för henne som trädet för sin sav

Hon säger något om att hon har gjort sitt val
Och vid hennes sida står en man i djup bön
Hon muttrar tyst i irritation över hans tal
Men i slutändan står de tillsammans på klippans krön

Och hennes kärlek till havet är stark
Liksom hans för landets fasta mark
Och samtidigt som hon tar en steg ut
Når detta ögonblick sitt melankoliska slut