Det droppar rött ifrån lådvinets kran, likaså ifrån min hand,
varför hände detta undrar jag ibland.

Jag tittar fascinerat på,
det färgar mig ifrån topp till tå,
jag fyller glaset en gång till ändå.

Ända upp till kanten,
jag dricker upp även slatten,
det var som katten jag sakta men säkert börjar att domna,
äntligen så kanske jag kan somna.

Men jag så fyller glaset ännu en gång,
jag tänker på en sång som var våran då,
den är vacker som få,
jag börjar att nynna på "jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag,
då ser jag dig igen för ett tag,
och mitt hjärta slår ännu ett slag,
yr i bollen och med hjärtekross.

Jag vill ut och slåss med ett annat as,
men jag tar ett tredje glas,
blir genast glad i hågen,
varför ska man själen plågen,
låt han min ovän sig i sitt ben såga med sågen,
jag och han är lika som bär,
men det tär att han aldrig förstått kärleken,
utan alla sina kära har slått,
det hade han ej gjort om han kärleken förstått,
nog om ex och fiender jag ett nytt frö sått,
varför ska jag strö salt i gamla sår.

Torka bort allt det röda,
få mig själv att sluta blöda,
vilken jävla möda,
jag mig själv nästan döda!