Sen jag och min mamma återvände till den by där många av min släkt bor och mina föräldrar åter blev ett par i igen och födde mina bröder var jag inne på mitt sjätte år.
Jag fick ganska omgående veta att jag var jobbig krävande annorlunda och alltid skyldig oavsett vad som hänt dömdes jag med tårar rinnande i mitt smutsiga ansikte, alltid var det vuxna som dömde mig framför de andra barnen som led med mig, de var från skolan, samhället idrottslaget föräldrar eller myndigheter som istället för att på mig lyssna kalla mig för martyr, ligist, tattare, och bråkstake listan är längre än vad folk orkar att läsa, och redan då hatade jag mig själv, fast att jag var ett barn ett litet oskyldigt barn som bara borde drömt om lek och skoj så blev ja dömt utdömt som ett gammalt rivningshus!
Dömt av vuxna till ett utanförskap utan kunskap, så kunde jag bara hata mig själv, och trots att det var meningslöst så försökte jag vara som alla andra rättade in mig i alla led och vara en kamrat i kamratskap, så fick jag alltid till sist krokben inte av barn utan av vuxenskap, men trots att jag bara var ett barn var jag dömd till ett utanförskap, och åter hatade jag mig själv i brist på varför och kunskap.
Tänk vilken sorg att vara så liten och få bära tunga ok, jag vågade inte heller inget säga något till min familj för skulden kändes så äkta, trots att jag bara ville vara som alla de andra barnen skrattandes lekandes och utforska i barndomen som är en tid då en timme är lika lång som en vecka en vinter som 1år och ett sommarlov känns som en hel livstid, försökte jag mest anpassa mig och klumpen i brösten som växte åt alla håll fick mig att gråta av smärta om jag inte redan grät av mobbningen som anföll och krossade min livslust och vilja som för varje gång blev svårare att läka.
Men mobbarna var inte barn de var vuxna, tillslut märkte min mamma av detta och hjälpte mig att stå ut till det sista.
Men efter det sista så var man inte längre ett barn, utan ett fd oskyldigt barn som mist en stor del av sin barndom ersatt av självhat och ångest.
Som vuxen stod jag inte pall längre och hämnden blev ett kall, jag hämnades och chockerade, men mest var det för att min ångest och känslor skulle bli blockerade.
Fienden var oberedda fick tillbaka blev tysta och rädda.
Kände lycka och växte men så var jag inte längre ett oskyldigt barn, jag var inte ens oskyldig, så dömd på dömd, ärrad och märkt för livet, brist på kunskap ett stort fult sår trots hämnd och så många år tog jag klivet åter in i utanförskap.
Inlåst i en ond cirkel tog de nästan mitt liv flera gånger om, även andra nästan omkom.
Jag hatar inte bara mig själv längre jag hatar att hata, och de vuxna som hatade ett oskyldigt barn kanske är lyckliga vad vet jag, säkerligen finns det så andra många offer men detta handlar om ett barn, en sak vet jag nu i vuxen ålder så fick jag ADHD diagnos, men att det var bokstäverna som gjorde att de stal min barndomstid tryckte ner mig och hatade ett barn ett oskyldigt barn det tror jag inte, att det var därför jag själv varit kriminell skadat andra människor drogat varit ett svin framför allt hatat det vet jag inte, jag har en egen familj nu så har gjort mycket för att bli en bra vuxen en bra äkta make framför allt en bra förebild och pappa och trots självhatet, ångesten, demonerna, törst efter blod och droger så kommer jag aldrig låta det eller att andra vuxna stjäl min dotters och eventuella syskon deras viktigaste tid, människans viktigaste tid, en trygg "bekymmersfri" barndom en ungdom utan hat, en sak är säker livet drabbar de flesta på olika sätt jag är märkt men och med all den kunskap kanske jag släpps fri från utanförskap och självhat de satte ett oskyldigt barn i!