Jag kände en gång nån. Hon var som en älva, med ljust hår som dansade över hennes rygg. Luggen hölls borta av ett spänne med en fjäril i silver och pärlor. Minsta rörelse hon gjorde, minsta vindpust som träffade den, fick vingarna att röra sig. Solen speglade sig på vingarna och gjorde lekande solkatter på väggarna. Hon var en av solensdöttrar. En solstråle som hamnat på jorden av misstag. Hon spred värme och glädje omkring sig. Fick alla omkring sig att le. Jag hade turen att få vara hennes vän. Inte för hon bara hade en men i alla fall. Jag var lycklig och som det barn jag var tog jag för givet att det alltid skulle var så. Att inget skulle ändras. Men precis som alla andra barn var min värld bunden att krossas. Förr eller senare. Vilket den också gjorde. En dag hände en så sak som man bara tror händer andra. En dag tog solen hem sin dotter och fjärilens vingar stannade. För alltid. Alla barns världar krossas. För visa sker det milt som en sommarvind och för andra som ett åsknedslag. För mig var det de senare. Men som så många andra barn växte på skärvorna någor nytt. Och en dag flög fjärilen vidare och landade i en annan flickas lockar.