Hon sitter på sängen, betraktar sitt ansikte i en översmyckad spegel. Hon är sminkad, som alltid, aldrig fäller hon sitt yttre vägg mot verkligheten. Sitt yttersta försvar. Innanför virvlar kaosartat mörker i skräckslagna dimmor. Innanför finns det hon inte visar. Där finns varje ord som rispat henne, varje blick som osynliggjort henne. Men riktigt långt inne finns även hennes minnen av vänliga ögon. Minnen av ett älskat skratt hon inte kommer höra mer. Hon bättrar på sitt skal och betraktar missnöjd sitt verk. Släpper spegeln på sängen och ser utan att reagera hur den glider över sängens kant för att krossas i miljoner av bitar. Hon betraktar skärvornas mönster, lika trasigt som hennes själ. Sakta, ovilligt, reser hon sig och samlar ihop bitarna från golvet. Inom sig samlar hon ihop skärvorna av sitt jag, binder dem samman med viljans tråd. Hon limmar fast ett leende över sina målade läppar och lämnar rummet.
Blind vandrar hon den väg hon vandrat så många gånger förut. Den väg hon vandrar varje dag, den sista sträckan mot mål. Hon känner varje sten, varje gren i träden. Blind passerar hon stadens hus, blind för den stigande solens skönhet. Inte för en hon färdats längs hela sträckan och ser sitt mål vaknar hon. Levande for en lånad tid springer hon mot sina vänner och låter sina läppar forma ett äkta, lysande, leende. Hon är för dagen. Levande av det liv som håller hennes verklighet samman.