Du är inte här längre och det har du inte varit på ett tag. Du har inte varit här, inte varit vart jag är. Det var länge sedan jag visste varför, länge sedan jag förstod anledningen till det, till varför det är så, till varför du var någon annanstans. En gång visste jag, nu är allt jag har kvar att säga att du är som du är. Tomma ord som ingen längre sätter sin tro till. Ingen frågar längre mig, ingen väntar sig längre att jag skulle veta. En gång visste jag. En gång var jag den som alla frågade. Att jag inte skulle veta fanns inte på någons karta. Ändå står jag här, utan en aning om vart du är, och osäker på om jag ens vill veta det.

Är det du som fått mig hit? Är det på dig jag kan lägga skulden? Jag vet inte längre. Det var länge sen jag visste något överhuvudtaget. Idag vet jag knappt mitt eget namn längre, än mindre ditt. Var det därför du gick? För att jag glömt vad vi en gång varit? Men vet du att den glömskan först kom efter du gått? Vet du att den glömskan först uppstod efter det att du försvunnit och tagit mitt hjärta med dig bort? Vet du att den uppstod först då när jag inte längre klarade av att minns? Vet du att den uppstod först då när det gjorde allt för ont för att jag skulle klara av att ha minnena kvar?

Alla tomma ord och löften, alla gånger jag blundat för att du längtade bort, alla gånger jag inte låtsats om att du inte egentligen var där. Alla de gångerna dog jag lite grand. Alla det gångerna dog en liten bit av mig. Hur stor del som ännu lever kan jag inte säga. Hur stor del av mitt hjärta som fortfarande slår är mer än vad jag vet. Det är då jag önskar att du vore här. Det är då jag önskar att du vore här med alla svaren. Eller bara här och tog bort alla frågor genom din blotta närvaro. Vilket som som skulle ge mig tystnad. Vilket som som skulle bryta den tystnaden som dånat allt för högt allt för länge ända sedan du försvann.

Men du kommer inte komma tillbaka. Du kommer aldrig mer höra hemma här. Ditt hem är på en annan plats, ditt hjärta finns i ett annat bo. Du är en flyttfågel som följer vindarna, en viskning man inte kan bura in. Jag fick ha dig ett tag, nu är du någon annans, nu är du din egen. Höll jag dig för hårt? Höll jag dig för tätt intill mig? Kvävde jag dig så som din frånvaro kväver mig? Det var inte min mening. Om det var det jag gjorde ber jag dig om förlåtelse. Jag menade aldrig att döda. Jag menade aldrig att såra. Allt jag ville var att ha dig nära. Allt jag ville var att försäkra mig om att du ännu var där, att du ännu inte gått, att du ännu inte flyttat vidare. Kanske visste jag hela tiden att jag skulle förlora dig. Kanske visste jag hela tiden att du en dag skulle vara borta. Kanske var det därför jag häll dig så nära. Kanske var det därför jag höll dig så hårt.

Men en flyttfågel kan man inte bura in. En flyttfågel kan man inte hålla kvar. Du har flyttat vidare. Du har flugit mot nya skyar och jag önskar dig all lycka där. Jag kommer inte vara kvar om du skulle komma tillbaka. Jag var ett hjärtslag av ditt liv och när slaget är över finns inget av det längre kvar. Jag var en sekund av din tid som redan har passerat, ett ögonblick som redan har flytt. Jag är en bro som du redan har korsat, en väg du redan har lämnat bakom dig.

Färdas långt Jin, färdas vitt. Låt dig aldrig bindas av något så som jag lät mig bindas till dig. Låt dem aldrig klippa dina vingar för du kommer aldrig veta vad det var du hade förens du har inte längre har det kvar.