Jag var säker på att natten skulle vara mindre mörk om jag inte var ensam. Att vara ensam, är som att stå mitt i ett oändligt mörkt intet omgiven av inget annat än mörker. Bara natt över allt omkring en, inte ett ljus så långt man kan se och inte en själ så långt världen når. Det är vad ensamhet innebär. Jag hade nog alltid varit ensam, hade nog alltid stått där i mörkret utan att veta att det fanns något annat. För mörkret var allt jag någonsin upplevt och därför allt jag kunde tänka mig fanns. Men egentligen var det inte mörkret som var det värsta, inte den evighetslånga blindheten som var värst. Det allra värsta är tystnaden. Den obrutna tystnaden som bara pågår och pågår in i det oändliga utan någon enda röst som söker bryta den eller förstöra den. Utan någon enda röst som tecken på att det fanns någon där som delade mörkret med en. Men samtidigt, om det funnits någon där hade jag inte varit ensam och då hade det inte heller funnits något mörker att dela.
Men som sagt, jag hade nog alltid varit ensam och ensam var vad jag var när det började. När du kom. Jag stod där, matt, uppgiven, trött på det hela. Trött på det evighetslånga mörkret som aldrig tog slut och trött på att det aldrig fanns någon bredvid mig som förstod, som lyssnade, som fanns. Trött på att vara ensam. När mörkret var som allra mörkast och min tro att det någonsin kunde ändras som allra lägst kom du plötsligt. Eller snarare, började du komma. För det var så det var. Ett svagt ljus långt, långt bort i fjärran som först på så många långa evigheter inte kom närmare utan bara fanns där. Flackande. På många långa evigheter hände inget mer. Otaliga gånger försvann ljuset, otaliga gånger krossades mitt med ljuset uppflammande hopp och glädje. Men lika många gånger som ljuset försvann kom det även tillbaka. Lika många gånger bröt det på nytt igenom det tysta mörkret och sken långt, långt bort i fjärran. Fick mig på nytt att hoppas. Så kom det närmre, oändligt långsamt närmade det sig. Tvekande, flackande men likväl närmade det sig. Förtvivlat kämpade jag ett redan förlorat slag mot hoppets växande lågor. Slogs med vetskapen om att jag inte skulle klara ännu en krossad förhoppning. Förlorade mot vetskapen att jag inte skulle klara mig utan den i vilket fall.
Så upptagen var jag i mitt slagsmål att jag inte märkte vad som skedde runt mig. Att jag inte märkte hur ljuset kom närmre och nu var starkt och inte längre flackade. Inte för än det tvingade undan det sista av de mörkaste slöjorna och gav världen svaga skugglika konturer där tidigare bara varit svärta. Bara funnits intet. Häpen såg jag upp och såg din gestalt långt bort vid horisonten. Din gestalt som för var dag allt mer beslutsamt närmade sig mig. Förvånad kunde jag inte göra annat än att stå där och förbluffad betrakta din vandring. Utan att själv lyfta mina fötter det minsta. Det var något jag aldrig varit med om tidigare, ett spel jag inte visste hur man spelade, en dans jag aldrig tidigare sett, aldrig lärt mig turerna i. Trots att din väg var så lång gav du inte upp. Oförtrutet gick du närmare, steg för steg, närmare. Förundrad betraktade jag dig komma mot mig, oförstående inför din outsinliga ork.
Så plötsligt stannade du, just utom räckhåll. Plötsligt stod du still. Jag förstod först inte vad som skett, förstod först inte varför ljuset stannat upp. Därför stod jag alltjämt still när du höjde din hand mot mig och visade att nästa steg var mitt. Därför tvekade jag då. Det var inte ett spel vars regler jag kunde. Inte en dans vars turer jag lärt mig. Men du trodde på mig. Du litade till att jag skulle förstå. Till att jag skulle våga. Länge stod du där. Handen oföränderligt utsträckt och ljuset gryningslikt runt dig. Långt efter att andra sökt övertyga dig att ge upp stod du där. Långt efter att andras intresse skulle ha mattats. Andras ork ha tagit slut. Men ingen kan orka för evigt, ingen kan tro i oändlighet utan att någonsin får gensvar. För eller senare når alla den punkten när de ger upp. För dig var det senare, men likväl nådde även du den dag när du sorgset sänkte din arm och tog det första steget för att vända dig bort. Först då reagerade jag. Först då insåg jag att jag för allt i världen inte ville behöva uppleva mörkret igen. Att jag för allt i världen inte ville stå där, ensam i tystnaden med bara vetskapen om min förlust som sällskap. Desperat tvingade jag min kropp till rörelse, desperat tvingade jag mina fötter att ta stegen framåt som behövdes för att komma i rörelse och nå att sträcka ut min hand efter dig.
-Vänta!