Om jag stirrar tillräckligt aggressivt på pappret framför mig så kanske den jävla franskan landar på pappret av sig själv.
Klassrummet är knäpptyst bortsett från ljudet av 23 stressade blyertspennor.
Jag lutar huvudet i händerna och känner att nu vilken sekund som helst så exploderar jag. Ingenting är jag kapabel till! Inte ens ett litet fucking franska prov. Jag är inte medveten om att jag har rest mig förens jag är halvvägs genom korridoren med skrällen som min omkullvälta stol åstadkom bakom mig.
Jag river ut den slitna vindjackan ur mitt skåp och slår upp de röda portarna som jag alltid tyckt så mycket om så att de smäller in i stenväggen.
Utanför är det redan mörkt och all slask och blötsnö gör staden om möjligt ännu mer grå.
Med snabba steg genom allt det blöta som färgar mina byxor i en mörkare nyans hela vägen upp till knäet tar jag backen upp mot Kapellplatsen .
Jag hatar franska!
Jag hatar skolan!
Jag hatar att jag bryr mig!
Jag kommer ändå aldrig bli mer än det här.
Sen är det som om någon trycker på en knapp och all ilska över mig själv och allt annat bara rinner av mig och jag orkar inte skynda någonstans längre. För det känns så meningslöst när man inte har bråttom någonstans, inte någonstans att gå, ingenstans att skydda sig från den regnblandade snön som har börjat falla igen.
Jag sjunker ner framför närmaste port, här är det åtminstone lä.
En kärring av något slag går förbi och stirrar men jag orkar liksom inte bry mig.
Jag är trasig och ensam och grå, jag är skräp.
Jag är Skräp.