Det var en gång en flicka

sen var det sju flickor till.
En av dem hade långt ljust hår och ögon som hav under regnmoln men det var det bara den första flickan som visste.
Alltså det där med att hon hade ögon som havet.
De andra flickorna hade nämligen inget sett, flickor är väldigt bra på att inte se. Enligt vissa är det det som de gör bäst.
Den första flickan (låt oss kalla henne Jag), hon hade inga hav i sina ögon men på kvällarna när hon hade lämnat de sju andra för dagen så satt Jag på sin säng och tänkte att om alla hade ett hav av något slag så måste hennes vara på väg att ta slut. Jag tappade nämligen en del ur ögonen lite då och då. De kanske läckte, jag vet inte så noga varför men det brukade hur det nu var hända i samband med att flickan med de djupa ögonen tog en färja över det riktiga havet ut till en av sina öar. Den andra flickan (låt oss kalla henne Hon) åkte över vattnet och var borta i ett par, tre dagar innan hon kom tillbaks för ett tag.
Det är så hon gör, för det är så man gör om man är Hon.
Det var en annan sak som Jag hade lagt märke till och det var att man av någon anledning måste göra som man gör om man är sig. det spelar ingen roll om man råkar vara Jag eller Hon eller någon av de andra sex flickorna. Man kanske rent av är någon helt annan, det spelar ingen roll. man måste ändå göra som man förväntas göra.
Att drunkna i hav under regnmoln är inte vad Jag förväntas göra.