Styrka inneboende som urkraften

känner själens nöd och omedelbara behov

smeker hennes insida i lugnande grönt

följer så ömt tåren på kinden

Lågan som brunnit med flämtande kraft

flammar så upp i rött raseri

slukar taggar som skaver hårt

rensar det risiga torra

Tystnaden talar med tydliga ord

nu hör hon hjärtat som nynnar

vaggar med lenande balsammjuk famn

vyssar det smärtsamma onda

Släpper så tilliten trevande in

att boa i det mörka och svarta

ett ljus det strålar från insidan ut

ett leende lyser på läppar

Hon lever i visshet

styrkan finns kvar

djupt i ömsint kvinnohjärta

låter så livet få smeka en stund

en själ som längtar att leva...