När dagen ber om tid men natten inte hör
när guld blir till sten av skuggan av din vän i natten

När din far har rest iväg i en mardröm av krossat glas
när din mammas öga är så blankt knogar vita av hat

När månen är svart som går upp å barnet gråter i sin säng
när drömmen som har drömts har gått å snön faller tätt runt ditt hus

Kan du då le mot mig när mina spår går förbi ditt hus
å jag har tagit på en skjorta så röd för din å min skull

Får jag sträcka ut min hand för att ta dig härifrån
när månen är vit å ditt hår fint i den skimrande natten

Våra spår går tätt intill mot skogens gömda glänta
där vi sitter så nära andedräkt i andedräkt

När morgonen kommer vill jag ta dig med till hem
över berget långt härifrån där du aldrig varit förr

Där vill jag ge dig ett hem min vän utan krossat glas å ögat blankt
en ros i en vas å drömmar som inte går i kras

Så min kära vän följ mig genom djup tung snö
å mörk skog för där borta finns kärleken