så ropade jag

in mitt hjärta

in i

vinden

vinden svarade

stilla

kärleksljus

varför gråter du din ensamhet

de händer

de ögon

vilka är

förs

vandrar till är

de stegen är redan i varandra

lägg svaret i elden

se ansikten

omfamna

varandra

i ljus

han har så länge vandrat

den ensammes

steg

indigomantels djupt blå

böljar vindhav

mjukt svepande

han bär vandringsstav i hand

den sjunger

 i hans steg

han möter stenar

lindar

sitt bröst

runt

dem

viskar livsvärme

in

vindar rör vid hans inre där han vandrar

rör i kärlek hans panna

oförtröttliga

är hans

steg

hon ligger stilla

i tystljus blickar hon

vida över

genom

in i intet

outgrundlig är hennes blick

ser i allt

är i

allt

så länge så nära

sett sandens mjukhav

vågas

hört sångernas stavas

 i prismaögon

oförtröttligt har hon vakat

vakar hon över

hjärtskatten 

i dagar har solhänder kupats

runt hennes ansikte

i nätter har hennes sanna moder

höljt hennes kropp

givit värme

i nattkölden

hon anar

upplever sandens krusning

i fjärran synes sanden

cirklande

virvla

runt gestalt

solskimrande

han har så länge vandrat

den ensammes

steg

indigomantels djupt blå

böljar vindhav

mjukt svepande

hon ser sanden

kornen

värmen

diamanter

strös utmed fållvidden

nära hennes hud

hon ser mantel vändas

skimra vit

dess insida är indigoljus

hans mantel

är

stjärnljus

han möter hennes blick

hon möter hans blick

ögon strålar

händer lyfter henne upp ur sand

hennes skrud är skimrande vit

dess insida är purpur

så ropade de

in sitt hjärta

in i

vinden

vinden svarade

stilla

kärleksljus