tyvärr är de under som är att hoppas på för evigt avlägsna
i ett hav av dimma och damm ska en ensam juvel slipas
tusen och tusen lena läppar ska smeka den varma platsen där min kropp gav sitt märke
inte ett öga torrt i en sång om kärlek och hopp
brödraskap i korthet sätter mod på prov i kontrast
med kniven mot strupen
likt tusen och åter tusen lena knivar ska mitt skrik aldrig ljuda ärbart över en torr miljö
för mer än oktaver och klang
oftare än takt och rytm
skrik efter din rygg
röst i ekot av din kontakt
lever inte i minnet om dig
att skrika vore att ljuga
att viska inte tillräckligt trovärdigt
hur förklara det som är uppenbart likt röda färger är av varm nyans
pretentiösa ord skulle förringa det viktiga
får helt enkelt rimma
hur öm platsen kring mitt bröst nu är
hur den plågar mig så
den där jag har dig kär
men lyssna då
hör konstant
då ord faller platt
det är så sant
då dag blitt natt
då blötast är Erken
hjärta så stickande matt
blott träningsvärken
av tatueringar du satt
eviga löften och kärleksmärken