och där

vid de stilla regnens flod
sitter den djupklädda
i dagsljusets
skärande lie
av störljuds
stamp

hennes ögonhänder rör vid marker
med mjukdun dämpas
stampen
in i
hjärtrytm

där vid de stilla regnens flod
förs hon vida
syner stiger
lien är
åter

månskäras vaggande hand
inom henne nynnar
stämma
lugn

tillitsvingar
sluts om

inomtillit 
strömmar

först skälvande
in i skirleende

varsamt var mig varsam
andas varsamt

det måste ske
må det ske

hon lyfter stenen
ur sitt bröst
kupar händer runt
känner först endast kylan
svartkylan
ler kärlek till
inser dess
svalka

skymning faller mjukt över
 rinner ned för hennes
lutande bäraxlar
hon andas ut
de är
vackra runda

under skimrande hud rörs bågar mjukt
nycklar kan av seende öga
förnimmas 
inom dalen 
 dolda för
någonvärlden
allomvärlden

natthimlens 
aprikos
persikohav
stiger
minne

hon anade storm
stormen
föll
sömn

hon
ler stilla
vet
andas
in
är

helande andning  fyller
hjärtskålar
doft
av
strömmar
genom armar
fyller
händer

ljus sipprar
fram
sakta förs
fingrar
ut

hon har lyft stenen ur sitt bröst

i innerlighetens ljus möter
hon stenens sannhet
ser ådringars skönhet
livets flöden
samflöden

fylld  av mjukvärme
förs hon vida
syner stiger

är djupt in i opalrike
stenen andas
är fjärilsljus

är andningsljus
hör
tillåt mina händer dina nycklar
inte ännu viskar
 hennes
kvinna
hennes
själ
rör vid

stenen öppnas sakta
sakta fylls hennes händer ut
nycklar är
inom
vilja

lotusblomma seglar i de stilla regnens flod

hon möter hans ögon i
skymnings stigljus
tillåt mina
händer
dina
nycklar

hon viskar stilla
jag ser
våra
fristegs
ömhetslov

med dig är mitt hjärtas
åstundans vandring

jag ser vår friande giva vår ande fri

lotusblomma rör vid strand
varsamt tar han emot
nycklars
ljusvilja

i gryning synes hon flyga in i hans famn
de omsluter varandra i hjärtgärning