Åh, jag är nästan så godtrogen att jag tror att världen skulle kunna leva i harmoni bara vi visade varandra kärlek. Det måste gå att göra någon skillnad i livet, något bra. Jag vill leva ett mysigt liv på ett sätt som tilltalar de allra flesta - under semestertider. Jag vill behöva tvinga mig själv ut för att hugga ved till min öppna spis. Jag vill att min hund ska kunna springa fritt däromkring men att han ändå passar sig för björnen som bor i närheten.

Jag vill bo i vildmarken i en timmerstuga och åter träda in i ett liv i 1800-talet. Jag vill höra trötta takbjälkar berätta sorgsna historier när vi dricker vin ihop. Jag vill att det ska vara kolsvart och tyst så fort fåglarna gått och lagt sig, men att jag ändå kan vakna av att en varg ylar några timmar därefter.

Är jag ett avlägset rop på hjälp i en världen fjärran från dig, eller symboliserar jag bara den trista verklighet vi alla är del av? Skiljer vi oss åt på något sätt? Ja, jag är en helt annan man än de allra flesta. Jag skäms inte för kärlek och mår dåligt utan den, jag skäms inte för att vara den jag är.

Och jag tror också att fler där ute förtjänar blommor än de som faktiskt får några.

Hon som går så tyst förbi utan att vi lägger märke till henne, vem är hon?