Inte kan det klassas som oförklarligt, inte något av det som händer i livet. Allt tycks ju ha sin förklaring, och inte alltför sällan finns det även någon mening med det som sker. Det är dock långt ifrån alltid som man kan förstå vad som sker, och än mer varför det sker. Hur de som förtjänar något inte får det och de som inte förtjänar något, får det. Hur kärleken bara slits itu och lämnas i sin ensamhet, sönderslagen. Den riktiga kärleken kan inte existera utan samspel mellan två varelser, precis som det heller inte står att finna något egentligt substitut för den perfekta kärleken. Att vi är ensamma tills vi blir två kan tyckas självklart, men vi kan vara precis lika ensamma även med kärlek. Kärlek handlar om förståelse, respekt och hängivenhet.

Utan förståelse kommer vi för alltid att vara ensamma i vår egen värld. Först när vi släpper in någon och visar den hela vägen fram kan vi uppnå samspel, denna känsla av att man blivit ett med någon. Man behöver inte ha sårats någon gång för att förstå hur starka kärlekens alla känslor kan vara, nej det räcker med att bara se sig omkring. Hur snabbt vi förändras, lär oss nya saker och utforskar varandra. Det är allt skapat av kärleken, denna längtan att bli två.

Att skriva om livet tycks ha flera sidor, inte sällan är vi riktigt glada, inte sällan är vi riktigt ledsna. Jag tror mig börja förstå att hemligheten bakom allt ligger i vår förmåga att fånga dessa ögonblick. Vi vet redan hur ledsna vi någon gång kommer att bli, när djur och människor vi älskar faller ifrån oss. Vi vet redan hur glada vi kommer att bli, när vi lär oss att älska något nytt, och när något nytt faller till oss. Livet och kärleken går ständigt hand i hand, det enda vi kan göra är att acceptera det. Försöka fånga vår kärlek, leva den fullt ut och sedan se den lämna. Sällan är något för evigt. Kärleken är ett undantag, men den är inte evig för oss själva. Den är evig för att vi alla ska få chansen till kärlek.

Ett av de svåraste ögonblicken i en människas liv är utan tvekan när vi förlorar något som står oss nära, någon i vår familj. Vi griper efter allt vi kan, eller så tappar vi bara taget och faller. Faller så djupt att vi inte längre ser någon mening med att vara kvar, fortsätta eller ens leva. Vi står handfallna och ser på och förstår inte varför det händer. Kunde vi ha gjort något? Kunde vi ha visat mer kärlek? Frågorna stormar runt om oss och vi faller allt djupare. Livet är inte värt att leva utan kärlek. Meningen med livet är kärlek, liksom meningen med kärleken är livet. Lycka är något påhittat som vi ibland låtsas att vi känner bara för att det ska gå att uthärda vår stund här på jorden.