Men jag inser nu, jag är blott en pojke. En pojke i en värld jag ännu inte sett. Det är något som väntar mig därute, något jag inte känner till. Jag ser en dröm som vandrar över en klippa, en sargad klippa av gammal röd sten. Den är färgad av åren som gått under en sol av sorg. Jag ser ut över allt det här. Jag ser ett avlägset liv av kärlek och lycka där ute, och jag ser tillbaka på ett liv av våld och, död. Jag sörjer ibland för mina vänner som förlorat de som de älskat, men jag tror inte dom vet det.

Jag lider för och med mina vänner, varje dag, utan att dom vet. Och jag tror i min enfald att det räcker. Det räcker när vårt hopp och våra drömmar ställs inför någon som ska bedöma det, bedöma oss. Vad är det vi står för? Var är det vi har skapat, men framförallt, vad är det vi tänkt, och vem är det som bedömer oss? Gjorde vi rätt? Borde jag ha stått upp och krigat i ett underläge, för något så meningslöst? Åh, jag önskar så att det fanns svärd i min värld, allt vore så mycket enklare då.

Jag är en god man, långt där inne en god man. Jag spelar med i ett spel, ett spel nästan varje pojke tvingas igenom. Vissa vägrar och försvinner, andra inte. Vissa drunknar och faller undan, andra inte. Jag är känslor som svallar, jag är kärlek som spirar. Jag är ljus i saknad och jag är en eld i mörker. Jag syns för er men jag är själv förblindad.

Än en gång vandrar er sagokrigare ut över en äng full av vita blommor. Han har ett smidet svärd vid sin sida, och han inbillar sig att det gör honom till en bättre man, men så fel han har. Det är mannen utan svärd som är den gode, den trogne, han vid havet. Jag skriver om honom och det gör lika ont varje gång. Han förstår inte att jag vill honom väl, jag vill berätta hans historia, hans sätt att se på det som hänt. Låta er förstå hur han har formats av åren, men hur han ändå kan vara så ung. Hur en gammal man kan finnas i en ung mans kropp.

Kan en man vara rakt igenom god om han har ett svärd vid sin sida? Gör han dig trygg eller osäker? Det är en fråga jag inte vill ha svar på, den är ställd ut över ett handelstorg någonstans i medeltiden, en stad där livet förut fanns. En krigare gick för en stund sedan över stenarna där, han fortsatte vidare på en stig ut ifrån staden, den ledde honom vidare till en äng. En äng full av vita små blommor som han älskade mer än något annat, mer än sitt blodade svärd. En rustning full av sår, ett liv fyllt av fasa och en förlorad kärlek som han aldrig kommer att få återse, det är klart att han älskar blommorna. Är ditt hjärta gott, så skall ditt liv bli gott.

Det är vad jag tror, eller numera, snarare hoppas. Men å andra sidan, hoppets tid är väl ändå förbi? Kan du vandra rätt ut i natten där du bor? Kan du gå var du vill utan att oroa dig för att någon ska tycka att du är underlig? Se där är felen med vår värld, vårt sätt att leva. Vi är fria, men ändå inte. Det förväntas alltid något, att vi ska falla in i det tänkta livet, det osagda men ändå sagda. Öppnar jag dörren och går ut nu så kommer någon att undra.

De kommer att undra för att det inte är ett normalt beteende att vandra iväg mitt i natten, även om jag tycker att det är det. Det kanske det som är felet med mig, jag vill inte vara en del av något som redan är färdigt. Jag är så jävla långt ifrån placerad man kan komma. Jag bryr mig inte om hur jag eller någon annan ter sig, jag vill bara skapa en framtid värd att leva. Om det görs med svärd eller inte bekommer mig inte, bara det görs.

Kan jag slåss med en hjältes dröm vid min sida så gör jag det gärna. Jag följer honom gärna, bara han visar mig vägen. Hur faller vi ur tristessen, det tänkta livet? Jag vägrar tro att mitt liv redan är skapat och planerat för mig. Jag vill vandra utefter en flod, jag vill se upp emot himlen och inse att jag är skapad för att smyga över stenarna däromkring.

Jag är inte skapad för något annat liv. Jag är inte skapad för något annat än min dröm. Min dröm är mitt mål och det är dit jag tänkt gå. Jag kommer att gå, gå och gå tills jag når vattnet vid min flod, och där ämnar jag stanna för resten av mitt liv. Min hund kommer springa så mycket han vill däromkring, och jag kommer att lägga ut en fluga så långt ifrån en fisk jag bara kan. Jag vill bara vara där, höra dropparna av vatten som rinner över stenarna.