Problemet är egentligen hur vi projicerar på vad vi tror och tycker är den andres känslor och misstag, bara för att på något sätt försöka berättiga våra egna misstag och tillkortakommanden, att få vårt eget beteende att framstå som ok, fastän det inte nödvändigtvis är det.

Vi överskattar vikten av att bli älskade och omtyckta så mycket att vi faktiskt glömmer hur viktigt det är att själva få älska någon annan. Det ger oss mer och det lär oss så mycket mer om oss själva, när vi ger våra känslor till någon annan.

Men vi står ofta med misstron att känslorna uppstår från ingenting utan att vi behöver kämpa för dem. Och fram tills den dagen vi inser hur lite andra människor faktiskt är villiga att ge av sig själva, är det kanske lätt att skylla allting på vad man ibland kan tro är empati.

Det är egentligen bara ett berättigande av känslor, allt det vi har förändrats så snabbt men vår längtan efter uppmärksamhet, vårt behov av att älska och bli älskade står kvar och det kommer det alltid att göra.

Vi ställer oss med ryggen mot, i blindo inför något som närmar sig bakifrån, utan att bry oss om det innefattar lycka eller inte, men vi hoppas ändå så förstrött att det som väntar oss faller under namnet kärlek. Det står i böckerna att det inte finns någon kärlek som är perfekt, att all kärlek innefattar både lycka och olycka, men i de ljusa stunderna låtsas vi ändå ge skenet av en komplett kärlek, en antydan till perfektion, och det är helt ok att vi gör det.

Det handlar om en förväntan, en önskan, eller bara en vilsen jävel. Eller så är det bara en förhoppning om att något varmare väntar runt hörnet, något vi trivs med och känner igen.

Vi blir rädda och vill ty oss till den vi känner allra bäst och en av de ytterst få som faktiskt känner oss själva, fastän hon inte själv alltid tror det, någon vi kan ta upp kontakten med och stå med känslan att den aldrig blev avbruten. Jag saknar dig och jag saknar oss, men jag vet inte hur jag ska få fram det. Och jag vet heller inte i vilken ände man skulle kunna börja i, om någon. Du är förbannad och du har all rätt att vara det. Det går inte att bara fortsätta där vi var för länge sen, men det går heller inte att bortse från det som var. Men jag kan inte ta kontakt utan att faktiskt ta kontakten, ett första steg.

Jag blir mindre och mindre ödmjuk för var dag som går här borta. Jag förvandlas utan att märka det till något jag själv alltid föraktat, något drygt och drivande. Något stolt som letar efter fel saker och kämpar för egen vinning. Jag nästan skäms för mig själv samtidigt som det tas som naturligt, ingen annan reagerar på felaktig stolthet, eftersom det anses vara normalt här. Jag saknar landet jag lämnade för sex år sedan, och jag saknar tydligen det land jag kom tillbaka ifrån för snart två år sedan.

Mentaliteten är förvånansvärt annorlunda och jag ser det nu, det har förändrats och jag ser mig själv uppskatta och sakna det lilla samhället, det prestigelösa. Samhället där man ger ett sken av lugn och är nöjd så snart de viktigare, de sociala bitarna i livet faller på plats. När det som faktiskt betyder något hjälper oss att må bra, trivas i livet och känna en ro, en trygghet. Då spelar det dagliga mindre roll, vi kan hantera och uthärda det på ett helt annat sätt, än vad vi gör idag. Människan sätter alldeles för stor tilltro till det mekaniska, overkliga och materialistiska, vi tror eller bara låtsas att det ersätter kärlek och familj, eller hängivelsen till en annan människa, men vi lurar bara oss själva, det finns inget substitut till den perfekta kärleken.

Jag varken kan eller vill förneka mig själv och fortsätta leva utan kärlek, men jag vet heller inte hur jag ska nå fram. Jag tror inte jag kan stanna här någon längre tid, det kolliderar med nästan alla mina värderingar och känslor, och det får mig att uppskatta och sätta värde på helt fel saker.

Det kanske för mig är något oundvikligt jag snubblat på, börjat skrapa på gruset på något jag överhuvudtaget inte borde ha rört vid, kanske börjar jag inse vilken värld jag är formad för, vilken tillvaro jag vill ha i livet.

Det är något du inte vet, jag sätter mig nästan varje kväll för att skriva till dig. Det är svårt, även om jag ju alltid haft lätt för att skriva till dig.

Det är några enstaka ord som tar plats ibland, men oftast så försvinner inspirationen lika fort som den kom och jag står kvar där som ett fån, som en man med vilja men utan något att skydda. Jag vill inte förlora eller slösa bort mer tid nu, jag vill ha något konkret, något bestående, något att hämta livskraft ifrån.

Nej jag vet inte hur jag ska få fram de saker som du vill veta, i många fall vet jag nog inte ens vilka de är och nej, jag minns verkligen inte många problem. Något blåögt kan undra om det är problem som försvunnit automatiskt i samband med åren som gått och hur de förändrat oss.

Jag är inte längre samma person och jag vill tro att jag förändrats till något bättre, något som kommit till insikt efter en trasig tillvaro och som nu gör sitt bästa för att forma något värdigt, något som jag vill att du ska kunna uppskatta, även om det är jävligt tafatt.

Det är mycket av det jag skriver här som är direkt riktat till dig, det är väl knappast så svårt att urskilja. Men du behöver inte försöka förstå allt. Kanske är det ett försök att förklara något för mig själv, jag vet inte.

En del av mig vill ge med mig, säga förlåt och ta på mig all skuld, men jag vet inte om det tjänar något till, eller om det ens vore rätt. Ibland är nog sanningen irrelevant också.

Det finns inte så många kvar där ute nu, kanske ett fåtal med blå blickar, några som håller fast i hoppet om något annorlunda, något bättre. Men jag har inte sett någon på länge.