hon lyfter en flik av slöjan

marken andas

djupumbra

umbra

hon breder ut

kjolars

allt

inomom 

stiger

faller

vissnar

sjunker in i jordstillstyngd 

kärleksvind

sveper lugnstilla

hon vänder ansiktsblomma inåt

skådar djupom

vidkring

han sträcker fram stjärnhand

av solguld vävd 

kärleksströmmar

ber henne

vänd ditt ansikte till

hon sjunker

vidare

in i jordstillstyngd

kärleksvind sveper lugnstilla

mildögon ler

hans hand

värnar

om

huden rinner av mig

vågar du möta mig

där i aftonkällans höstandnings glödande inre

vågar du möta mig

där under tjärnens skira dimpärlors gryning

vågar du uppleva

djupet av är

 uppleva

den smärta vilken får mig att se skönheten

hans hand

stannar

ur kvinnosjälen

stiger

strömmar 

kvinnan

hennes andedräkt leder hennes hjärtsånger

hon lägger handen

i hans