handen (en ljummen skål)

 

 

det svala  klara
ögonblicket

du lyfte ur
vattnet

 

inte sorg

den som vänds
av speglar

 

 

du talade om
irisen

det slutgiltigt
öppna

 

stenarna som låg
uppradade

döpta till
stränder

 

 

ditt vita öga

 
hade rört vid det blå
djurets tinning

 

man hängde en porös sten 
i ett band kring din 
hals

 

sökte förtäta
sot

till tegel

Fri vers av Ulf Lagerholm
Läst 1166 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2010-01-26 08:09

Skriv ut
Spara som PDF

Fredrik P. den inledande dikten/strofen ger mig en djup klang av insikt - en poetik om man så vill. den poetiska balansen och mångtydigheten i helheten öppnar flera dimensioner vackert! 2010-02-01

Gisela Nordell som en smekning början av dikten berör mig starkast dansar runt mitt hjärta 2010-01-31

Kim Hm tegel, blir fundersam såg något program om hur man började göra höganäskrukor, men ja minns inte allt det fantastiska. Får ta och kolla upp det igen.... men det är ju bilder ur det verkliga livet det. Det finns också andra 2010-01-30

Mikael Lövkvist En i mitt tycke rent lysande dikt. Tematiskt gjuten, rytmisk, och synnerligen vackert formulerad. Bravo, skalden. 2010-01-30

© Birgitta Wäppling att förtäta något så till den grad att dess densitet förmår substansen att övergå till något annat är en konst som (ännu) inte beskrivs av ekvationer: "sökte förtäta sot till tegel" och de uppradade stenarna som döptes till stränder skapar redan där en förtätad stämning, en känsla av något större som kanske förmår förtäta även sot till tegel: "stenarna som låg uppradade döpta till stränder" . . . 2010-01-30

Christer Eriksson "stenarna som låg uppradade döpta till stränder" där ligger poesin, som att fysiskt vara i Haväng eller på nordvästra Gotland, stenar, travade på varandra som vita dödskallar i kambodja. mycket vackert. 2010-01-29

Maria Zena Viklund som du vet Ulf tycker jag inte om att analysera dina dikter, det gör andra så bra....jag vill bara känna vid, likt flor, en snöflingassmältande på tungan smälta ner och dö och ändå bli kvar....så är det med dina dikter, de följer mig och lagras likt skatter i mitt hjärtas skattkista, det är guld värt, tack! 2010-01-29

Jan Simonsson Mästerligt. Kan man beskriva det med ett så vardagligt ord som timing? Hur du får tegel att bli poesi genom att placera det på rätt plats i rätt nanosekund. 2010-01-28

stenen/ Yv Ericsson för en sten låter detta som en ritual. där någon försöker övertyga den andre. klargöranden. uppenbarelsen. synen. där misslyckanden vänds till erfarenhet. att erfarenheterna kommer att leda dem till något bättre ett skört band finns mellan dessa. erfarenheterna kommer att stärka banden. om de försöker en gång till. ah. jag blev inte helt nöjd med det jag sa..men lite 2010-01-27

Din Fiende Vad ska man säga Ulf, du levererar stundtals saker som får en att baxna.. "man hängde en porös sten i ett band kring din hals sökte förtäta sot till tegel" är så jävla bra att jag aldrig tänker skriva igen. Explosivt i all sin tystlåtenhet. Du är tveklöst en metaforernas mästare, porös sten, Hallå! Mycket bra, så skir och betydelsefull. Ulf = skörhetens betvingare.. Och ja jo, höll nästan på å glömma: B-B-B-BOOM! 2010-01-27

Berit Robin Lagerholm Denna dikt är för mig en obeskrivligt svindlande gränslös tribut till levandet och alltet. En förevisa om alts samband och beroende av sammanhang där ingenting är solitärt till synes utan delaktigt i en cykel av helheten och alltet, hela härligheten och "döpta stränder". Detta alster är otroligt vackert och öppnar ingångar på få bågspända, vågmätta rader som gör vandring i salar. Mycket vackert Ulf. 2010-01-26

Carola Zettergren TACK! Läs in den fulla innebörden av det ordet.... tack. 2010-01-26

Anna* Det blir en hel resa i tiden att läsa denna text. Skickligt komponerad 2010-01-26

peter markurth du lyckas öppna och sluta de korta meningarna på ett mkt skickligt sätt, hela vägen, sedan ett avsut, några få ord, perfekt utlagda, detta är mycket svår, med få ord, du har lyckats hela vägen, mkt bra 2010-01-26

Melona elemenenten, som alltid käre lagerholm. hur du precist placerar orden som stenar eller glittrande ord med känsla, dynamik och tyngd; men ack! så fjäderlätt du styr dem över pappret... de svävar och följer sin mening och röda linje . exakt. här är det ingen lek med orden, här är det väl avvägt. du skriver poesi med bilder. du lägger dem egentligen väldigt enskilt men din berättarröst är så trovärdig att de alltid skapar ett samband och aha-upplevelse hos mig som läsare. ibland kan jag dock bli lite snurrig när jag läser dig; tror det beror på att du jobbar om texterna och ändå finns stommen kvar, det är både på gott och ont, alltså... du har ju såklart din konstnärliga frihet men jag vet för några veckor sedan när du hade gjort om den med brev och tinning (för tillfället är jag rätt kass på att komma ihåg, särskilt titlar), då blev det så konstigt för det är ju en annan dikt, en gammal kärlek till mig; kanske det är så att jag är och känner mig så hemma i din poesi att jag vill ha den som en grundsten mot allt annat som är så transparent... haha. sten igen. det är så fint hur denna radar upp stenar som stränder, hur något så litet kan vara så stort, det är egentligen ganksa ofta så i din poesi, att du vänder på dessa begrepp och polariteter - omkullkastar dem och ger dem innehållet att vara tvärtom... alkemisten lagerholm. handen. en ljummen skål och så det klara vattnet, skapar en effektiv kontrast och ja, läsaren följer med genom sinnnena. seendet, som ett kännande, som tröskeln till livet: ögat. "du talade om irisen det slutgiltigt öppna" och: "ditt vita öga hade rört vid det blå djurets tinning" valen. blåvalen. hur ett helt hav kan finnas i någons hand, den kupade. jag förstår... och ler. njuter. hoppar i där och badar. jag tänker på laleh ibland när jag läser dig. ni har samma form av fantasti och genuina konstnärlighet. http://www.youtube.com/watch?v=svhiJ9xhYyM Bjurö Klubb av Laleh: Jag var ute på Bjurö Klubb och jag tittade på stranden Och vågorna krålade och jag vada in I natten O ja, jag var en vinnare runt vattnet O ja, jag var en vinnare Åh, jag lovar, gissa vad jag hittade längs vattnet En blåval som härjade runt stränder, han sa han kände mig Han sa: Jag har sett dig när du vandrar Varje kväll du tänker högt och viftar armar Den sa: Jag är en blåval, jag kan ta dig härifrån Från din öde ö, från dina papper och pennor Du är en förlorare, men du kan gömmas I min mun En människa är inte tung att bära på För vad ska det bli av dig Vad ska det bli av dig, hej Ja, vad ska det bli av mig Men vad ska det bli av dig Den sa: Vad ska det bli av dig, hej Ja, vad ska det bli av mig Men vad ska du bli Men vad ska du bli Men vad ska du bli Men vad ska du bli Ja, vad ska det bli av mig Jag sa: Om du äter upp mig ska jag hämta mina bröder Och jag ska tjalla-lla, tjalla ifrån döden Och jag ska skriva brev till dina närmaste och bästa Och säga att du lurar folk som emellanåt är ledsna Att du lurar folk som emellanåt är ledsna Och de lurar folk som e-, som e-, som e-, som e- Jag är redan vinnare 2010-01-26