Det var vinter, januarivinter. Annika strävade uppför backen i ishalkan. Hon hade cykeln med, tänkte hon skulle kunna åkt något stycke, men det hade inte gått. Mamma hade också cykeln med. Hon tyckte om att stödja sig på den.
Annika hade varit på väckelsemöte i missionshuset. De arma själarna svettades och plågades men kunde ändå inte låta bli att gå , längtade efter de frälstas salighet. Annika undrade mycket. Var hon en syster i Herren ? Skulle hon bli räddad undan den annalkande vredesdomen ?
Så gick hon nästan varje kväll på mötena.
Nu syntes ljusen från köksfönstret hemma. Snart skulle hon vara inne i det varma köket hos mormor och katten. Mamma blev lite efter i backen.Hon brukade stanna och pusta en stund.
Annika steg in i det låga köket. Där satt mormor. Nära radion, för hon hörde inte så bra.Huvudklädet hade fallit ned över axlarna. Hon hade på sig det blårandiga förklädet, händerna vilade i knät. På bordet stod maten rdan framdukad.
Mormor såg sorgsen ut. Lyfte långsamt blicken och såg på Annika och hennes mamma som stannat bakom henne i dörröppningen. Något hade hänt, det var inte svårt att förstå.
Nu talade hon. Rösten darrade.
- Di konglige har fått sorg, sa hon. Planet med Gustav Adolf har störtat. Å, alle di små barna.
Annika visste hur de små barna såg ut, för hon hade sett bilder i tidningen.
Lockiga äppelfriska barn. Hagasessorna ned sina lockar och organdisöta klänningar och nystrukna leenden.
Nu hade de ingen far längre. Det hade inte Annika heller. Ja, hon träffade ju honom ibland hos kusinerna. En gång hade hon sagt pappsen till honom. Flickboksfrasen hade ramlat ur munnen på henne i ett försök att låtsas att hon hade en vanlig pappa, en som man sa pappsen till. Men pappa bara gick och hon sa aldrig mera pappsen.
Di konglige barna sa nog inte pappsen dom heller. Vad sa dom tro ?
Ers pappliga höghet? O min höge fader?
Det kvittade vad dom sa, för nu var dom som Annika. Nu hade dom ingen far.
Di hade fått sorg.