Det var första morgonen på länge som Hubertus vaknade med mungiporna uppe och de blå ögonen klara att se världen, i det rätta ljuset.

Solskenets längtan landade inte här hos honom, utan föll flera mil bort på norrländsk myrmark. Älgens klafsande hörde han inom sig när han i tanken satt i jakttornet och spanade ut över landskapet, som var fyllt utav vackra färger i höstljuset. Minnena av landskapet fick honom att le ännu mer. Han tittade upp och fann sig sittande i sitt sovrum, men kvar dröjde doften av myren och vargen, den ödesmättade doften av vargen, som han så väl kände igen och var tacksam för att känna till. 

Som pojke hade han sprungit ensam i skogens bryn en solig förmiddag, när plötsligt en varg hade stått nästan intill honom. Han blev rädd först, men sträckte fram handen och klappade den på ryggen. Vargen hade vänt på huvudet och tittat på honom med vänliga ögon, sedan hade den snabbt sprungit iväg längs den smala stigen. Men han minns doften, ännu efter alla dessa år och till och med här i denna stora stad.

Anledningen till hans soliga inre var beslutet som tagits under gårdagen. Han hade beslutat att flytta hem till föräldragården som stått tom under några år, förutom besöken som han hade gjort under semestrarna de senaste åren. Han hade bestämt sig för att finna friden i sitt hjärta igen. Finna stenarna, stigarna, närheten till växterna, slyet, hyggena och färgerna. Älgen och vargen skulle bli hans  vänner igen. Något han verkligen ville glädjas åt.

(c) tk.