Poeter dör inte.
De ändrar bara form,
de lämnar sitt skelett, sitt kött och blod,
de lämnar allt sitt fysiska och förblir endast ord.
Ord som är starka, berör utan några speciella form men de bildar tillsammans en mening. De lever kvar i textrader gömda på förfallna urladresser eller på utskrivna färdiga papper som verser. De lever kvar i minnen, som spelas upp i det undermedvetna, som ett barn som hoppar ur en garderob och ropar "här är jag!"
Spelar tyst i bakhuvudet utan eko, utan enbart klara ord, ord som är starka tillsammans, när de skapar en mening.