faller när vi stiger (snö)

 

 

(den största lyckan med
språket, brevet

är vetskapen om att
det ännu inte nått fram)

 

 

 

sådden i ditt
leende

när du sa att också
jag var vacker

 

 

dröjande

reste sig gräset ur
kropparnas
avtryck

 

 

jordens
röst

det melerade
ordet

 

vaktelns
skal

i det oskrivet
skrivna
      

 

     

älskade

våra tungor lekte i
språket

ett nät

doppat i vanilj och
marmor

 

 

månlöv

hur de stigande
faller

 

mot den
vilda

kristalliserade
ängen

Fri vers av Ulf Lagerholm
Läst 1099 gånger
Publicerad 2010-02-01 14:05

Skriv ut
Spara som PDF

Nerdissta helt otroligt vacker 2010-02-10

Katten finner inga ord..underbar 2010-02-05

Suzy med punkterna Nästan magiskt sår du orden till något som blir en otroligt vacker helhet 2010-02-03

Bodil Sandberg Vilken underbart vacker titel vill jag säja först!!! ...faller när vi stiger..så stort och högtidligt det känns.. när jag läser dikten ser jag framför mig en man i kravatt och spetsprydda byxor sittandes i en fåtölj hållandes en fjäderpenna och ett vitt oskrivet ark - ter sig lyrisk och förväntansfull ja bilder som det bli när man läser andras poesi underbara rader Ulf! 2010-02-03

Mikael Lövkvist "dröjande reste sig gräset ur kropparnas avtryck" Detta är en synnerligen vacker passage. Den känns klassisk, likt en Boye klassiker. Jag håller me' Jacob om upprepningar av tidigare stil och tema, men samtidigt, trots alla hans försök till förändringar så hör man alltid att Dylan är Dylan, också. Samma med Van Morrison, Rumi, eller med Ulf Lagerholm, för den delen. Så, jo, det är kul när en dikt överaskar. Och det är tillika ok när en skicklig utövare stadigt levererar. 2010-02-02

Gunnar Odhner Parentesen i början håller jag förstås med om. Här är tanken exemplariskt och vackert framställd. Men att språket inte når fram är samtidigt den största olyckan. Det finns alltså en dubbelhet här. I vilket fall som helst: 'dröjande reste sig gräset ur kropparnas avtryck' är ord att ta till sig om nuets glädje och förgänglighet. 2010-02-02

stenen/ Yv Ericsson Dina poem är sannerligen något man får lust att ge sig på. med hull och hår. och kanske det är just det som är meningen? Man vill liksom. lösa dem. som en dektektivs önskan att lösa olika gåtor. därför läser man. om och om igen. denna gång var det klurigare en vanligt. och vaktelägget sannerligen ett villospår. Men som sten ser jag ändå något. Ett samtal. eller ett möte av något slag. Där den som håller i pennan finner stort nöje i vetskapen om sin "hemlighet". som är på väg men ennu ej nått fram. kanske handlar det om ett språkligt möte. som endå binds samman i ett nät. där man blandar vanilj och marmor. som för att minska klyftorna. förena olika världar. sedan ser jag månljuset mot den vilda kristalliserade ängen. som stiger upp mot månen men endå faller tillbaka. ja så får det bli. några sitter och ser allt detta. under ett samtal. hur de bäst ska nå varandra. oj. hoppas du förstod något.. kan tillägga. vacker är den. bilden. 2010-02-02

Carola Zettergren STORSLAGET!!! och mycket, mycket vackert! 2010-02-02

Din Fiende Stilistiskt ett riktigt Ulfkväde. Titeln är underfundigt glasklar och det inledande inom parentes (varför parentes?) sätter tonen. Jag läser språket som kärleken. För övrigt anser jag att diktens andra hälft, efter "det melerade ordet", inte riktigt känns helt nödvändig. Jag gillar hur just detta melerade ord, de mångskiftande ord vars innebörd är så mycket större än vad de utrycker (som alltså t.ex. språk eller kärlek), får avsluta min läsning. Det kan också vara att jag inte fattar det där med vaktelns skal, för jag gillar verkligen hur det melerade ordet hänger ihop med det oskrivet skrivna. Hursomhelst, väl skriftat... BOOM! 2010-02-01

Elaine.S Som ett viktlöst språk tar sig dina ord fram. Nu menar jag inte att det saknar tyngd utan att det inte kräver mer än att man är öppen och mottaglig när man befinner sig där det faller. Det här är kraftfullt och känsligt på samma gång. En lätt ton ljuder i språnget, i leken och det var ljuvligt att läsa. 2010-02-01

peter markurth utlagda ord, bildar helheter, fragment, singlar ned över mig då jag läser, detta är utomordentligt bra 2010-02-01

Nattviol ´dröjande reste sig gräset ur kropparnas avtryck´ den lilla strofen, där doftar gräset grönare än någonsin, eldar min längtan efter att få lämna avtryck, existera i all min enkelhet och få andas, med sol mot kind, kisande.. 2010-02-01

Gisela Nordell din vackra poesi vågar stå naken i sin enkelhet Det är ett mod hos dig som inspirerar mig "sådden i ditt leende" gräset som långsamt reser sig ljuvligt! (Inget roar mig så mycket som att se att jacob missat ett k i sin kritik av dikten..måhända den ändå berörde mer än frukostflingorna) 2010-02-01

Berit Robin Lagerholm Ja, Ulf dina ord i detta alster, är som flingor tycker jag, ingen snöflinga den andra lik, som föränderliga kristaller. De har inte bara yta utan alla elementens utslagna väderstreck, samt fördolda gömslen att bläddra och känna i, bara man inte sluter ögonen. Din otroligt vackre poetiska text med innehåll av många vackra passager, får dock mig att tänka på, att här i vår kalla nord, betäckt med dalande snöflingor ,har vi tvåbenta bärare av ark medan indianernas officiella bärare är trumman och den privata bärarens ark, är den vita fjärilen (ibland en fågel), som fladdrande landar, på en tipp eller en snibb eller ett finger. Som en smältande snöflinga. Skygg dock som vaktelns utdragna sång. le Mita Pila chante hin takuskanskan tiyata wagichun Wagi le Mita cola Egogahan 2010-02-01

Monika A Mirsch - dränker mig i dina ord - i "månlöven" - något jag inte tidigare blivit varse - 2010-02-01

stenen/ Yv Ericsson en underbar kärleksförklaring till det vackra vita kristalliserade. 2010-02-01

Melona återkommer. tycker mkt om titeln! 2010-02-01

ej medlem längre mycket skönt att vila sig i här! 2010-02-01

Max Poisé vackerheten vokabuliserad! 2010-02-01

Lena Renman Intensiv och känslomättad sensuell kärleksförklaring på det där magiska sättet som bara du kan! "gräset som reser sig ur.." Mycket vackra formuleringar/ Lena 2010-02-01

Fredrik P. mycket lyrik att njuta av och favoriten bland flera godingar är /älskade våra tungor lekte i språket ett nät doppat i vanilj och marmor/ tack broder! 2010-02-01