|
faller när vi stiger (snö)
(den största lyckan med språket, brevet
är vetskapen om att det ännu inte nått fram)
sådden i ditt leende
när du sa att också jag var vacker
dröjande
reste sig gräset ur kropparnas avtryck
jordens röst
det melerade ordet
vaktelns skal
i det oskrivet skrivna
älskade
våra tungor lekte i språket
ett nät
doppat i vanilj och marmor
månlöv
hur de stigande faller
mot den vilda
kristalliserade ängen
Fri vers
av
Ulf Lagerholm
Läst 1119 gånger
Publicerad 2010-02-01 14:05
|
|
Katten
finner inga ord..underbar
2010-02-05
|
|
|
Suzy med punkterna
Nästan magiskt sår du orden till något som blir en otroligt vacker helhet
2010-02-03
|
|
|
Bodil Sandberg
Vilken underbart vacker titel vill jag säja först!!!
...faller när vi stiger..så stort och högtidligt det känns..
när jag läser dikten ser jag framför mig en man
i kravatt och spetsprydda byxor sittandes i en fåtölj
hållandes en fjäderpenna och ett vitt oskrivet ark - ter sig
lyrisk och förväntansfull
ja bilder som det bli när man läser andras poesi
underbara rader Ulf!
2010-02-03
|
|
|
Mikael Lövkvist
"dröjande
reste sig gräset ur
kropparnas
avtryck"
Detta är en synnerligen vacker passage. Den känns klassisk, likt en Boye klassiker.
Jag håller me' Jacob om upprepningar av tidigare stil och tema, men samtidigt, trots alla hans försök till förändringar så hör man alltid att Dylan är Dylan, också. Samma med Van Morrison, Rumi, eller med Ulf Lagerholm, för den delen.
Så, jo, det är kul när en dikt överaskar.
Och det är tillika ok när en skicklig utövare stadigt levererar.
2010-02-02
|
|
|
Gunnar Odhner
Parentesen i början håller jag förstås med om. Här är tanken exemplariskt och vackert framställd. Men att språket inte når fram är samtidigt den största olyckan. Det finns alltså en dubbelhet här.
I vilket fall som helst:
'dröjande
reste sig gräset ur
kropparnas
avtryck'
är ord att ta till sig om nuets glädje och förgänglighet.
2010-02-02
|
|
|
stenen/ Yv Ericsson
Dina poem är sannerligen något man får lust att ge sig på. med hull och hår. och kanske det är just det som är meningen?
Man vill liksom. lösa dem. som en dektektivs önskan att lösa olika gåtor.
därför läser man. om och om igen. denna gång var det klurigare en vanligt. och vaktelägget sannerligen ett villospår.
Men som sten ser jag ändå något. Ett samtal. eller ett möte av något slag.
Där den som håller i pennan finner stort nöje i vetskapen om sin "hemlighet". som är på väg men ennu ej nått fram. kanske handlar det om ett språkligt möte. som endå binds samman i ett nät. där man blandar vanilj och marmor. som för att minska klyftorna. förena olika världar.
sedan ser jag månljuset mot den vilda kristalliserade ängen. som stiger upp mot månen men endå faller tillbaka.
ja så får det bli. några sitter och ser allt detta. under ett samtal. hur de bäst ska nå varandra.
oj. hoppas du förstod något..
kan tillägga. vacker är den. bilden.
2010-02-02
|
|
|
Din Fiende
Stilistiskt ett riktigt Ulfkväde. Titeln är underfundigt glasklar och det inledande inom parentes (varför parentes?) sätter tonen. Jag läser språket som kärleken.
För övrigt anser jag att diktens andra hälft, efter "det melerade ordet", inte riktigt känns helt nödvändig. Jag gillar hur just detta melerade ord, de mångskiftande ord vars innebörd är så mycket större än vad de utrycker (som alltså t.ex. språk eller kärlek), får avsluta min läsning. Det kan också vara att jag inte fattar det där med vaktelns skal, för jag gillar verkligen hur det melerade ordet hänger ihop med det oskrivet skrivna.
Hursomhelst, väl skriftat... BOOM!
2010-02-01
|
|
|
Elaine.S
Som ett viktlöst språk tar sig dina ord fram.
Nu menar jag inte att det saknar tyngd utan
att det inte kräver mer än att man är öppen
och mottaglig när man befinner sig där det faller.
Det här är kraftfullt och känsligt på samma gång.
En lätt ton ljuder i språnget, i leken och det var
ljuvligt att läsa.
2010-02-01
|
|
|
peter markurth
utlagda ord, bildar helheter, fragment, singlar ned över mig då jag läser, detta är utomordentligt bra
2010-02-01
|
|
|
Nattviol
´dröjande
reste sig gräset ur
kropparnas
avtryck´
den lilla strofen, där doftar gräset grönare än någonsin, eldar min längtan efter att få lämna avtryck, existera i all min enkelhet och få andas, med sol mot kind, kisande..
2010-02-01
|
|
|
Gisela Nordell
din vackra poesi vågar stå naken i sin enkelhet
Det är ett mod hos dig som inspirerar mig
"sådden i ditt leende"
gräset som långsamt reser sig
ljuvligt!
(Inget roar mig så mycket som att se att jacob missat ett k
i sin kritik av dikten..måhända den ändå berörde mer än frukostflingorna)
2010-02-01
|
|
|
Berit Robin Lagerholm
Ja, Ulf dina ord i detta alster, är som flingor tycker jag, ingen snöflinga den andra lik, som föränderliga kristaller. De har inte bara yta utan alla elementens utslagna väderstreck, samt fördolda gömslen att bläddra och känna i, bara man inte sluter ögonen.
Din otroligt vackre poetiska text med innehåll av många vackra passager, får dock mig att tänka på, att här i vår kalla nord, betäckt med dalande snöflingor ,har vi tvåbenta bärare av ark medan indianernas officiella bärare är trumman och den privata bärarens ark, är den vita fjärilen (ibland en fågel), som fladdrande landar, på en tipp eller en snibb eller ett finger. Som en smältande snöflinga. Skygg dock som vaktelns utdragna sång.
le Mita Pila chante hin takuskanskan tiyata wagichun Wagi le Mita cola Egogahan
2010-02-01
|
|
|
Monika A Mirsch
- dränker mig i dina ord - i "månlöven" - något jag inte tidigare blivit varse -
2010-02-01
|
|
|
stenen/ Yv Ericsson
en underbar kärleksförklaring till det vackra vita kristalliserade.
2010-02-01
|
|
|
Melona
återkommer. tycker mkt om titeln!
2010-02-01
|
|
|
ej medlem längre
mycket skönt att vila sig i här!
2010-02-01
|
|
|
Max Poisé
vackerheten vokabuliserad!
2010-02-01
|
|
|
Lena Renman
Intensiv och känslomättad sensuell kärleksförklaring på det där magiska sättet som bara du kan!
"gräset som reser sig ur.."
Mycket vackra formuleringar/ Lena
2010-02-01
|
|
|
Fredrik P.
mycket lyrik
att njuta av
och favoriten
bland flera
godingar är
/älskade
våra tungor
lekte i
språket
ett nät doppat i
vanilj och
marmor/
tack broder!
2010-02-01
|
|
|
Nästa text
Föregående
Ulf Lagerholm
|