Man kan vara på väg hem från skolan med en tung klump i bröstet, för att den där personen man en gång älskade och kanske fortfarande älskar inte lägger märke till en. Man kan ha en klump i halsen och håret kan stå på sne och för varje steg man tar med sina högklackade skor känns det som att man faller. Man kan missa en buss och sucka högt och traska vidare till nästa hållplats för att på något sätt fördriva tiden. Man kan svära åt snön, åt kylan och åt de röda ljusen som aldrig vill bli gröna precis i tid. Man kan gå på en buss man egentligen inte ska åka och aldrig brukar åka bara för att man inte vill stå ute och frysa. Man kan vara trött och slå i väskan i allting innan man hittar sig en plats. Man kan möta en blick man inte mött på väldigt länge och liksom känna hur hjärtat åker upp i halsgropen av leendet man får. Man kan le tillbaka och känna hur ens högklackade skor inte längre är lika jobbiga att gå i. Man kan sätta sig på en plats i bussen och lyssna på musik och tänka på den där blicken. Man kan gå av och låtsas som ingenting trots att man egentligen vill ropa hejdå och 'hoppas vi ses snart igen'. Man kan vandra hemåt i snön med världens tyngsta väskor på sina axlar men ändå känna sig lättare än på länge. Man kan ta upp sin mobil och nästan utropa ett skrik av fånig tonårskärlek när man läser ett sms från den där pojken på bussen. Söt du var, söt du var, söt du var och så en smiley. Man kan läsa de där orden om och om igen och känna hur ett litet hopp tänds inombords. Ett litet hopp om närhet, ett litet hopp om kramar, ett litet hopp om kyssar, ett litet hopp om inte så längre ensamma fredagskvällar. Ett litet hopp om kärlek. Av ett litet fånigt sms som får en att le mer än på länge.