bryter ihop, bryter ut i gråt flera gånger på en dag

när bailey tittar på sina händer och säger "i feel so... dirty" och jag tänker smuts smuts smuts jag känner mig så smutsig. det försvinner aldrig, det går aldrig över. när jag duschar när jag städar när jag sminkar mig när jag försöker få bort det, gör det bara ont. när någon annan har varit i min lägenhet och den inte ser ut exakt som jag lämnade den, när jag är hemma hos honom och hans dusch inte är tillräckligt ren, när jag skrubbar skrubbar skrubbar huden utan att något händer. jag blir bara röd. smutsig, jag känner mig smutsig, och känslan försvinner aldrig. hur förklarar man det för någon? hur får man bort det?

när wills psykolog gång på gång på gång säger "it's not your fault" och till slut kommer wills tårar och jag tänker att jag önskar att någon skulle säga det till mig tillräckligt många gånger, säg det tills mina öron blöder, säg det tills du har nått in under huden på mig, säg det tills jag inte längre kan värja mig eller förklara bort det. jag vill känna det in i benmärgen, känna att jag inte bär någon skuld, känna att smutsen och skammen inte är min. istället har jag fått höra att jag borde komma över det, borde släppa det. istället har jag fått höra att det kunde varit värre. istället har jag fått höra att jag är komplicerad, jag är svår att leva med, jag är så känslig, har så många problem. önskar att någon kunde säga att det inte är mitt fel istället för att jag kanske ska behöva säga det till någon annan, utan att tro på det själv

gömmer undan det, lägger bort sorgen, försöker låtsas som ingenting. försöker vara stark för det är vad andra vill att jag ska vara. visa att jag har kommit förbi det, visa att det inte påverkar mig längre

står lik förbannat i duschen och tvålar in mig, skållar huden med varmt vatten och känner paniken gro i bröstkorgen
för att jag ändå aldrig blir fri från smuts och skam