den stod i lågor sommaren 2002
det hade börjat pyra innan dess,
men då var det evakuering och munskydd
håll tyst om det här, schhhh,

ingen kommer förstå ändå

jag begrep inte helt och hållet heller
gjorde som de sa,
höll för mun, höll tyst,
bet mig i läppen och svalde det brinnande klotet i halsen

det har brunnit så många gånger sedan dess
mordbränder och panikgråt, asteroider och skärsår
någon har knackat på min låsta badrumsdörr och bett om att få komma in
någon annan har knackat och bett mig komma över
glömma bort
stänga av

så jag hällde vatten på elden men skogsbränder brinner inte bara utanpå utan även inuti
längre in än så,
dit vattnet inte når

men panikgråt och skärsår går att dölja
och vakna nätter och tomma ögon är enkelt att skylla på något annat

nu låser jag inte badrumsdörrar längre,
håller inte käft
har vänt upp och ner på mattan alla andra satte tunga möbler på
skammen bränner inte upp mig längre,
den pyr bara under huden ibland
sorgen eldar inte upp skogar,
bara ett träd då och då

men trots att jag är okej vill jag skrika på hela världen att
det var inte okej,
ingenting av det som hände var okej, ingenting
alla blundande ögon och stängda läppar var inte okej
och den inbillade maktlösheten från deras håll var inte okej

fast jag är okej

men när sorgen griper tag eller när skammen blir ett brinnande klot i halsen eller när rädslan är för påtaglig kan jag önska att jag skulle kunna berätta hur det känns
- att önska att någon istället för att banka på badrumsdörrar skulle se,
se hur många gånger jag har räddat mig själv när det har känts som att hela världen har stått i brand

även om den inte alltid gör det längre