där
genom alla skuggor
genom alla vålnader

hör jag
dig
viska

till mig
till
mig

du är vacker

dina händer är nära
varsamma

inte krävande

du vet vari min skygghet består

det var en gång en kvinna
hennes hud var stillnad
hennes hud
hade slutit sig om
värnande
om 

hon frös
virade filtar
sjufaldigat om
ändå

frös hon

kvinnans hud var stillnad
hjärtat
flödade vida
vandrings vägar
genom
marker himlar
berg
dalar 

så nära

så nära är jag
alltid

därför
är det så svårt att stiga in i dagen

älskade i natten brinner tusen skimrande lågor
min låga andas med dem alla
i ett andetag  för en stund
gives mina händer
löfte
lov

kupar dem under månbladet
väntar stilla
klang faller in
stjärna uppfyller ögon
det är då
mina
ögon
sluts

älskade har du sett blommans krona trädets krona
alla kronor sakta slutas
så är det

har du sett fågel sakta sluta vingar om kropp
så är det

har du sett fingerljus sakta 
flätas in i varandra i
handomfamnan
så är det

har du sett dagen sakta slutas natten gryningen
skymningen alla stunder sakta slutas
om varandra i ett till ett
i andningsljus
så är det

älskade har du sett ögonvingar
sakta slutas
om pupillen
det där
vackra
skimmerljuset
daggens gryningsdroppar
solstrålar vilka silas
genom av
trädfingrars sammanflätning
de skira pärlorna i dimman
i varmleende aning
så är det

älskade det är då mitt hjärta upplever
dina händer dina fingrar
strör stjärnstoff
in i varje vrå

din andedräkt är varm
värnsam 

sammanvärnande

du upplever min rädsla andas ut
skälvande
i dina
händer

du tvagar min hud ren
ren klar från alla minnen
från smärtan  vilken så ofta genomfar

tillsammans
tvagar vi
huden
 ren 

så är vår
viljas
svar

älskade du vet det jag inte vågar säga

det
är
då
jag upplever
skönheten

du lyfter ansiktet av mig
jag tillåter det ske
du ser
omfamnar
mitt leende ansiktsljus