det kommer att vara bortglömt snart. Precis som alla andra, disktrasor och allt.
Bara beskheten finns kvar, pyspunka i hjärnan, jag har ingenting kvar, ingenting.
Men du behöver inte oroa dig.
det har ingeeet med diiig att göra, det är bara jag. Bara jag. Jag.
Den här texten borde raderas, men växer istället, och det är som det ska, som det måste vara, som det är med allt.
Allt som borde utrotas jäser istället.
Det är lagen. Djungellagen. Fast jag ritar isbjörnar. Falska. Dom kan inte le. Dom försöker.
Det finns säkert staplar och diagram över sånt här, men jag har inte sett några, och därför är jag ensam. Om det här. Jag. Alltså.
Det finns säkert förklädnader under vilka alla gömmer det, men jag har det på ytan, i skinnet. Det går inte att dölja, förstör min framtid. Förstör för alla, för alltid.
Nej, inget är förstört för ingenting har någonsin funnits!
Allt är som det måste vara. Och det kommer att förbli. Så.
Allt växer och gror och vissnar och dör. Även det här, min vän. Även det här. Och nu är det förstört. Eller inte.
Du bestämmer.