vi har torn,

svarta, gotiska, som klättrar
upp mot skyn

av smärta




över det böljande öppna, gröna landskapet
gör vindar rent, vi kan andas lätt där


över heden ligger dimman tjock, tuvorna
vi snubblar på,

är lika verkliga

som allt

det andra




stenblocken, strävstöden, allt mossväxt,
sedan tider

stinker död, och är ändå liv
som växer




jag kan se, när jag spejar ut, klarheten,
de enkla stegen

den simpla sanningen




vad gör ett torn av smärta för besvär,
när vinden frisk,

luftar våra hjärtan, kärleken

som bor däri, våra rum, utanför

som räcker till horisonten




och rymden och skyn, solen
som alltid lyser