Jag tror det var när den sista röken sakta rann ut i tiden som jag förstod,
kanske var det till och med innan det, bara att jag inte ville se.
Hur du sakta viska fram ord som borde vara förbjudna, tre små ord som kan förstöra allting.
Jag var lycklig, vill jag tro.
Innan jag träffade dig och började andas dina andetag.
Men sen ändå är det svårt att hitta ett sånt leende på mig som när du var där. Och även om jag hatar dig så innerligt för dina tre små ord, vill jag inget hellre än att du ska vara här.
Men du försvinner vart än jag tittar,
kanske var du en fantasi påhittad av en påhittad person.