jag vankar ostadigt på de träbrädor i ett hus jag har lärt mig kalla för hem.
väntar.
tuggar på fingrarna medan rastlösheten långsamt övergår till en obarmhärtig panik.
gamla vanor, som jagats bort för länge sen lockar. jag behöver något lugnande.
jag behöver det nu.
samtidigt som jag försöker att andas tillbaka lugnet, blir jag så förbannad att jag slår näven i väggen.
jag känner ingenting.

jag vill vara orörbar.
den nakna sanningen över hur berörd jag är förtär.
om jag kunde flyga och sväva här ifrån, skulle jag inte tveka.

att bryta av alla band och börja om.
varför drömmer jag fortfarande om det?