Ett uråldrigt träd stod i ängen
ängen hade en gång varit en hage med betande djur
kanske med ett torp
stenarna i hagen låg stilla så
omgärdad är denna plats av en stenmur

en sådan vacker stenmur med gråskimrande mosstenar
stannar du med stenarna
berättar de hur människan lyfte dem ur jordhänder
med grova störar
hur människan begrundade stenars nybäddar
stenarna mindes alla steg alla händer
glädje lycka sorg vemod
platsen är rofylld
helgad är ett vackert ord

trädet är inte ensamträd i en vid båge
ett skimmerljusdiadem
synes skogen runt ängens östersida
där är bäckens porlande sånger
susande vass
kaveldun
kabbeleka solleende
i vårgryning vita mjukpärlor

bäcken har funnit kittlande vägar från sjön
sjön fann vägar ur en gång storhavets händer
in till hagen
från sjön lever en å

trädet ler vänder ansiktet in i söder
hör barn tumla om i ysterglädje
ser vacker stenlada med svalor
med kuttrande duvor med dofter av det
vilket en gång var
ljuvstegen
ser rosengårdar
ser kvarnen högt upp på kullen
kvarnen trädet brukar språka med varandra

marken rör sig sakta livvibrerande
trädet känner steg i marken
mjuka lätta
begrundande
en hand rör vid
trädet andas in beröringen
en rygg lutas smeksamt följsamt till
trädet släpper ett blad i vandrarens knä
trädet släpper en äppelblomma i vilarens hår
trädet andas in
huddoft

välkommen vandrare
vandraren
andas ut
andas
om

mjukt frågar trädet
hur kommer det sig att
människan alltid lyfter blicken uppåt
vill bli kronan
människan söker sig högre upp
säger
marken jorden
är för tung

vilaren vandraren funderar en stund
finner inte svar

ser då inte människan gräsets mjuka silverljus i guld
andas hon icke blommor
hör hon inte vindens sånger
ser hon inte
vingprydda benskrudade
krypande gående
slingrande
skuttande
livens liv

stenar suckar mjukt spinner ljustrådar vida

hur kommer det sig
att människan reser så mycket
hit och dit
dit och hit söker vila finner hastande
reser allt längre bort från
sitt själv
är hon då rädd för stilla
vet hon då inte att stilla är rörelse
hon söker sig vida
vida kring
vida
högre

vilaren vandraren funderar en stund
finner inte svar

upplever markens omfamn upplever trädets rötter
upplever strömmar i allt
ljus silas genom grenar
träd strör solgull
månsilver i
hud
värme silas
genom gräs
jord skänker värme
vilaren uppfylls av kärlek

stenar ler mjukt spinner ljustrådar vida

mjukt frågar trädet
ser du mina rötter
ja, de är egentligen inte mina
de är lika mycket dina
du märker det inte vi väver rötter
tillsammans
en vacker väv blir det
är det
du orkar inte lyfta stenen där
och varför
skall du
det
skulle du göra det
skulle du se våra rötter tala
tala samman

du brukar se allt detta då dina händer är i jorden
hur våra färger skiftar
ändå är vi
alltid i är
du tycker om  solväv
silverne pärlor
kan du se rotvävens kopparglöd
rotväv är vackerliv

låt mig berätta hur jag reser
visst sträcker jag kronan högt
det gör vi väl alla
så är väl
det är lyftande att
sträcka kronan
högt
vara stolt i sitt själv
uppleva hemma
för att se vida
för att
röra vid stjärnorna
solen månen planeterna
vi har förtroliga samtal
de trivs i min krona

underbart är det att uppleva dem inom
sländan spinner
spinnrockshjulen snurrar
visst älskar jag den
underbara berusande själsrörelsen
trädet mjukskrattade
men
du skulle kanske inte tycka om att se flygande träd
visste du inte det
vi kan flyga stenarna likaså
du kan också flyga

men du skulle kanske inte tycka om flygande träd
därför står jag här älskandes jorden stadigt

hon är vacker i skrudstegen
det är vackert att följa livet
inte streta emot
min fråga var
varför söker människan vägar högre
så högt att hon
glömmer

låt mig berätta hur jag gör
ser du det lilla trädet
där
här
ser du
det är många träd
delar av mig ändå är vi
ett
mina rötter våra rötter finner vägar
jag är på en plats
samtidigt i många
och hur skall jag lära känna
om jag inte är
i

människan lyfter blicken sluter ögonen
stiger högre dansar med stjärnor
allt detta underbara
reser vida
vida
högre
hon längtar till molndanser
vill ha sina fötter
där
det sägs att tanken tänker visst gör den det
men tanken kan inte tänka själv tanken har behov av jord
jordad verklighet

människan sörjer de tunga jordstegen
vet du hon har en jordfelsbrytare inom
så underbart viskar den
en slags solväv
silverväv
tanken
lever i rötterna
rotväv
visst är det svårare att se denna rörelse
rotväven
det är enklare att lyfta blicken
ändå är det så att tanken
tänker
liv
det kan endast ske
då resan är i
balans
människan kan färdas
genom på
mångahanda
sätt

det jag  försöker berätta är att
trädets krona
kanske är synligt
där
i det vilket kallas
himlen
visst är det så
regnbågens ena halva syns ovan hennes hud
den andra halvan är under
det är lite svårt att berätta
det finns ju inte ovan och under
visst är det underbart
vi är i cirkeln
regnbågen skänker oss
våra färger
trädets krona är bäddad i hennes händer
hon tänker ut allt det vackra
runt oss

hur kommer det sig att människan alltid lyfter blicken uppåt
vill bli kronan
människan söker sig högre upp
säger
marken jorden
är
för tung

vilaren vandraren funderar en stund
helgad är ett vackert ord

vinden rör vid hans nacke
en vit blomma
faller i hans hand
han ser ett ansikte skymta

leendevackert viskar äppelvinden
slut mitt blad till ditt bröst
han gör så
ur stammen stiger hon
smeker varligt hans panna ljus
i rosenvinden
dansar de
solväv
silverväv
rotväv
böljar
med
i