Han brukade sitta med ett utmärglat leende på byns pub, ibland fastnade öl i den hårda grå-bruna mustaschen. Alla visste vem han var, men ingen visste hans namn.
Det var ingen som bråkade med honom, ingen heller som satte sig med honom för att knäcka några öl.
Han hade ofta ovårdat hår och stank svett. Det var sällan någon klarade av att sitta på pubben speciellt länge. Men vissa dagar kunde han komma med kammat hår & en ny skjorta. Ibland var han glad, ibland vad han förbannad. Kanske var det för hans ex fru som lämnade honom 97, kanske var det för han fått sparken.

Man kunde inte hitta honom på så många andra ställen än pubben, ingen såg honom gå till något jobb, ingen såg honom gå för att handla. Men ändå så visste alla vem han var, den namnlösa tysken.
Stadsgatan 6B bodde han visst på, enligt dem på systemet. Men var det någonsin någon som var där hemma?

Kanske gömde han sig själv från sin misär, kanske ville han inte att någon skulle se. Varför ölen hade blivit hans bästa vän visste vi inte, vi visste ingenting men ändå visste vi allt.
När han dog var han fortfarande namnlös, alla gick på hans begravning, men ändå inte. Vem visste egentligen vem han var, Tysken med ölskumm i mustaschen, han som brukade sjunga med i Abba & dansa med sin egen jacka. Ingen kände honom egentligen.

Den namnlösa mannen hade en begravning utan vänner. Ingen minns honom idag, men alla lämnar hans favorit stol tom. utifall han skulle vilja ha en öl till någon dag.