Du skulle kunna kalla det galenskap
men det höll mig vid liv
du skulle kunna kalla det hat
men det kommer alltid stå min sida vid
du skulle kunna kalla det rädsla
något som tvingar ens känslor till tig
men vad du än säger
så är jag skyldig det mitt liv

för per människa jag sett falla
har livsglöden ökat
för per människa jag sett kämpa
har jag strävat längre
för per människa jag haft vid min sida
har död, liv, ont gott blivit irrelevant
när allt de vill är att få sluta lida.

Så vad har jag för rätt att må så bra?
när jag kan hjälpa med att lindra lidandet hos dessa barn
vad har jag för rätt att vara så glad
när de varje dag måste vandra i helvetet
jo rätten kom när jag gjorde ett val
att inte längre ta del
av mitt livs hårdaste kval

men det spelar ingen roll hur jag rättfärdigar mig själv
vare sig det är gryning, dag eller kväll
för var dag måste jag minnas alla de själar
de som hasar i mina hälar
de som alla vet om, men ändå accepterar
de flesta av dom är lika galna som jag
vilkett är varför älskar allt det jag bar

Så hur ska jag leva nu?
Jag kom fram till mitt svar
och är nu fulltsändigt normal
vilkett leder till den största frågan av dem alla
nu när jag har det jag som jag sökt
så är det jag lämnat bakom mig
värt att gräva upp igen?
eller måste denna människa
söka en helt ny väg
som sedan ska vandras på dessa trötta ben

Vad jag än väljer
så får jag inte vara för sen
till ljudet av de klockor
som ringer för mina vänners själars sken