snösnösnö. tjocka vispgrädden på stolpar o bänkar. Och där går vi o längtar till den vårsol som med girig tunga ska lapa bort allting. Så ska det bli. Väck med allt! bort från stolparna och från bänkarna, från cykelägarna och cykelvägarna och allting som är vitt skall bort bort bort. fram med smuts o brunt för det är trots allt vad vi är komna av. av jord och brunt. inte snö. Vintern är en artificiell tid. Måhända modern just därav men inte desto mindre outhärdlig. så vad händer med oss i detta onaturliga klimat? detta oskick till klimat. detta ickeklimat. Vad är vi i det annat än pulsande, pulserande, helt ljumna små snöskyfflar. Ivrigt grävandes våra gångar , och bara dem, i allt det vita, och påväg någonstans inte för att vi vill utan för att vi måste, är vi inget mer än zombies. Till synes odödliga, men ja just det, döda. Helst vill vi ju slippa ta oss någonstans alls. För vem i hundan vill bli blöt om strumpan. Usch vad obehagligt. Skulle vara just hunden då. Den som ändå fick vara hund! Som flickan sa. Överallt på elementen hänger blöta strumpor och luktar hund. Inte är det så vi vill ha det på jobbet. Icke. Och förkylda bli vi ändå, snörvlande snöskyfflar är vad vi är. Tuffandes på drivmedel gjort på gud vet vad. Är det drömmen om sommaren, värmen, är det den? eller är det just bara ett djupt självförakt, en inneboende sadism som driver oss? borra ner huvet, jo jag tackar din sjuka jävel. Man kan tappa bort sig, bli snöblind. Fattar du inte det? Hela världen är ju plötsligt helt annorlunda nu. Ny. Tillvarons verkningsgrad är nere på 50 procent. Inte kan man gena i gathörnnen, eller ens gå i bredd. Snö i skorna och i väskan. Allt tar längre tid. Vem är man egentligen där i snölandet. Inte den som cyklar runt, inte den som sneddar i gatuhörnen, och inte den som sitter och väntar på sin vän på trottoaren helt slappt i jeansshortsen i alla fall. Nej man är en annan. en som tystare och mer inbunden typ. En som inte riktigt orkar använda tandtråd på kvällen. En med trötta ögonlock redan vid elva. Handikappad. I relation till andra där ute i världen som inte är täckta av snö, och som man ser på internet och tv hela tiden, blir denna förvandling fruktansvärd och konstig. Vad är det med oss, mig, alla? Hallå?! Vi är förstås de långa serpentiner av tankar som vi alltid har varit, vi är ju människor, men vi bryts ner. Blir kompaktare, hårdare. Det bildas sten av sedimenten. Djur dör av utmattning. Fossiler skapas. det går långsamt men ändå alldeles för fort. Jag börjar tvivla på att vårfloden klarar av att lösa upp min konsoliderade själ, utan att lämna sår efter sig. Jag tror jag blivit någon annan. Det är en ny tidsepok som gäller. Andra material. Här har svårmodet sin naturliga plats i förarsätet. Världen har visat sitt rätta ansikte och jag kan inte glömma. Kanske är jag nu mer äkta. mer själ kontra människa. kanske är jag bara tristare. Men vad gör man inte för att överleva skyfflandet. För ja, det är klart att man kan strunta i det och lägga sig ner som dinosaurierna gjorde. Men det vill inte jag. Jag vill något annat. Fan vet vad.