Som en fågel var det, det lilla
lilla barn som du inom dig bar
jag ville dig inget illa
och så måste jag låta dig gå
men min fråga fick inte nåt svar
säg vem hade skrämt dig så?

och nu finns du nånstans i natten
det är som kan jag dig höra
i en fågels avlägsna rop
långt bort över land och vatten
du var rädd det skulle förstöra
nånting om vi var ihop

Men du skulle ha funnit din tröst
och låtit dig vaggas till ro
av min milda lugnande röst
likt en fågel i tryggat bo
men det trodde du inte på
för nån hade skrämt dig så

Jag sökte en ljuv harmoni
för oss båda att vila i
men den ängslan och oro som fanns
den kom som från ingenstans
som en främmande gnisslande låt
den skrämde och skilde oss åt

Du gjorde dig fri och du tog
när du flög till din fågelskog
en bit av min själ i din klo
jag miste min vilja min tro
ty en fråga jag grubblar på
säg vem hade skrämt dig så?