Fångad i en vintersäng springer han drömmande i ett sommarregn. Blodet rinner bort med vinden, tårarna torkas snabbt på kinden. Han rymmer i panik, flyr från ekande skrik. Han jagas av något odödligt som gör hans hjärta blödigt. Att älska det förbjudna och förkasta drömmens dröm – ger sår likt ärrens minne för han är dömd till evig sömn. Stjärnorna har ristat ett öde i hans fotspår. Smärtan är alltid kvar – vart han än nu far.

Han är ristad, smyckad med ärrens pensel. Aldrig sluta springa - ständigt öka takt.
Plötsligt visar sig en kvinna, en äldre dam med silkes sjal. I sju sekunder minskar smärtan och pulsen ändrar takt, med magi bromsar hon hans fötter och utövar sin makt. En magi som visar hans framtid, ett öde dömt av tiden, men vad ingen vet utom kvinnan med maktens hand och nu Han – är att ödet går att rubba om han plöjer hennes land.
Ovetande om vad som komma skall plöjer han med svett och tårar, genom sten och sand. När röda tårar rinner och svetten på hans kropp brinner – höjer hon sin stämma. Hon talar med ord han ej kan känna och lyfter sin ton via ett elfenbenshorn. Hon är trygghet och skräck, klar men samtidigt väck.

- Du har plogat mitt land så nu ta min hand och slut ögonen dina!
Vad kan denna kvinna göra som skulle kunna förstöra mer tid i mitt så kallade liv? Tänker Han.
Han fångar den rynkiga handen och blundar hårt så ögonen svider. Efter tiden av tre sekunder ber hon honom öppna ögonen.
Han tittar upp och ler, det han ser - hans säng och skinande sol. Vad han upptäckte med detta är att tillit är något fint, som kan få mörkret att vakna och hjärtat att bulta.
Han har fått höra att detta var en dröm, men för honom var det en plog som drog honom in i en gammal kvinnas brinnande knog, och fick honom att tro på något ljusare än hopplöshet.
Ärlighet! Kärlighet!
Vakenhet!